Veckans krönika 13 juli till 19 juli 2019

Vi styrs av vänsterprinciper och av förrädare mot allt västerländskt - PK-ismen är de tärandes revansch på de närande

Malcom Kyeyune diskuterar hur tärande resonerar och bildar allianser. Malcom Kyeyune anser att … ”det finns en acceptans att vänstern består av studenter, akademiker, folk som lever på transfereringar, genuspedagoger, folk som sysslar med fritidsprojekt ute i ”orten”, allt det där.”

”Vänstern består idag inte av folk som tycker att arbetare är ”goda”, och att vi kommer till ett bra samhälle genom att arbetarna får bestämma för att de är ”godare.” Marxismen en gång i tiden fokuserade på att arbetarna är egoistiska, precis som alla andra. Arbetarklassen befann sig i en situation där att de kunde bli fria endast om de avskaffade exploateringen. I det kapitalistiska samhället var alla mer eller mindre fria att välja att inte arbeta. Men den här friheten var förknippad med att då svälter man ihjäl. Kommunister och socialister har alltid sagt att den kapitalistiska friheten är bara en lögn. Men kapitalisten behövde inte den här personen med hillebarden (Red. skatteindrivaren).”

”Om vi ser till vilka det är som utgör vänsterns bas idag, så är det människor som förlitar sig på att det kommer en person med en hillebard. Det här är människor som förlitar sig på transfereringar (Red. de tärande). Den gamla vänsterns klassbas bestod av människor som jobbade (Red. de närande). Den nya vänsterns klassbas består av människor som jobbar på MUCF (Red. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor), eller som är i akademin, eller som lever på bidrag. De här klasserna som har blivit starka, är klasser som är beroende av att staten samlar in skatt, vilket sker med tvång, och redistribuerar den.”

”Personer som lever på den här sortens redistribution har inte nödvändigtvis ett intresse av att avskaffa exploatering. Detta är talande för de nya sortens allianser som har dykt upp, de består av folk som säger, ”Herre Gud, du är ju höger och jag är ju vänster, men vi håller ändå med varandra att stoppa fascismen är det viktigaste som finns. Hur kunde det här hända?”

”En partiledare som hyllar Ayn Ryan (Red. en av libertarianismens två viktigaste intellektuella trendbrytare tillsammans med Ludwig von Mises), och en annan, Jonas Sjöstedt, som hyllar den demokratiska socialismen där allting är gratis, hur de kan ha någon sorts samröre eller att de konkurrerar om samma väljare, är svårt att förstå. Men det här är väljare som livnär sig på samma sätt. Folk som jobbar i samma utsatta skrån, journalistik till exempel, där man är mer och mer beroende av statliga transfereringar, subventioner och liknande.”

”Den politiska synen hos sådana människor och hur de ser på sig själva, det är att vi är de förnuftiga. Det är mycket talande för en ny sorts ideologi när du börja tänka i termer av intelligens, kompetens, IQ och god moral. Detta är ett synsätt som förenar många vänstermänniskor och många liberaler, en hel del moderater för den delen. Det här är människor som går från stadiet att vara ”en klass i sig” till att bli ”en klass för sig”. ”Vi måste säkra presstödet, annars kommer jag inte att kunna bo på Söder längre”, till att förstå att jag har ett intresse av transfereringar för att kunna bo på Söder. Vänsterfolk säger att ”vi behöver inte arbetare längre, för att kolla på oss, ingen av oss är arbetare.” ”Vi är en klass som har egna intressen.” ”Våra intressen är att skattenivån skall vara hög, helst inte på oss, utan på alla andra.” ”Men skattenivån behöver vara hög nog för att de här subventionerna, transfereringarna, etc., kan fortsätta.”

Skribenten Pllays distinktion mellan de närande och tärande är en relevant uppdelning om syftet är att förstå den nutida samhällsutvecklingen i Sverige.

Han skriver att … ”i Sverige idag går den politiska skiljelinjen mellan närande och tärande där effektiviteten i produktionen och löneskatten gjort de närande till en minoritet och de tärande till majoritet. I en demokrati kommer därför makten att hamna hos de tärande intill dess dessa förbrukat de resurser de närande skapat.”

Den västerländska traditionens uppfattar att vi alla föds tärande, men varje individs uppgift är, genom att utveckla sin förmåga, (här bortser vi från dem som är villiga men inte kan) bli närande (jfr exempelvis Jordan B. Peterson, 12 Rules for Life – An antidote to chaos). Att utvecklas kräver ansträngning och uppoffring, att göra sitt bästa. Här går den principiella skiljelinjen mellan de närande och de tärande.

Idag styr de tärande i Sverige, deras slutstation är lyckoriket på jorden. Ett statiskt tillstånd då man, dvs. de tärande, inte behöver anstränga sig mer, då de närande är exkluderade. Antingen har de närande blivit tärande, eller så har de ”försvunnit” på ett eller annat sätt. Detta är den postmodernistiska neomarxismen som stöds av socialister i olika former i förening med liberaler, också i olika former.

Marxismen ställer två närande grupperingar mot varandra, arbetarna mot kapitalisterna (företagsägarna, eller bourgeoisien), medan neomarxismen ställer de tärande mot Västerlandet och den västerländska traditionen, främst representerade av vita män. Enligt PK-ismen har Västerlandet förtryckt tredje världen. Idéhistorikern Svante Nordin förklarar att trots marxismen är motståndare (egentligen fiende) till den västerländska traditionen, uppskattade Karl Marx den västerländska koloniseringen, då den effektiviserade de länder som berördes.

Men återigen, PK-ism är en maktideologi, ingen mentalt vuxen människa kan ställa sig bakom detta virrvarr av inkonsekventa, verklighetsfrånvända, totalt ologiska, historielösa dogmer eller tankar, utan det handlar om att visa lojalitet och underkastelse gentemot Makten. De tärande vill leva ett gott liv på bekostnad av närande, istället för av egen kraft. Skribenten Min Strand betraktar de tärande utifrån ett närande perspektiv … ”vårt fel var att vi missförstod det spel vi deltog i, vi trodde att vi kunde delta genom att lära oss ett yrke, sköta det på bästa sätt, bygga en familj och sköta oss själva.”

”Så är det inte alls för de som nu avslöjat sig som våra fiender, de har ALDRIG haft driften att göra ett handtag utan letar genvägar, fusk och andra sätt att ta sig fram, och när de insåg att de kunde organisera sig politiskt eller som aktivister så fann de ett sätt att skaffa sig fördelar baserat på det som de är bra på, ljuga, lisma, utnyttja andra.”

”Så dessa som blev journalister eller politiker och advokater och liknande, de har hela tiden förstått spelet, vem som blir utnyttjad och vem som utnyttjar, det är först nu när de på alla vis tränger upp bra människor i ett hörn, med våldtäkter, terror, islamisering, högt bensinpris och vansinnig skatt, beskuren yttrandefrihet, förstörande av kulturen och rent allmänt spottar på allt vi tycker är bra, som fler och fler börjar inse att vi var lurade från början.”

”Vi trodde att politiker och liknande drevs av samma goda drivkrafter som oss själva, när det i själva verket var tvärt om. Så nu delas Västeuropa upp i bra och dåliga människor. Kampen står om dem i mitten.”

Alice Teodorescu är journalist (f.d. ledarskribent på GP) som förespråkar PK-ism utifrån ett liberalt perspektiv. MS skriver att … ”det verkar som Alice Teodorescu nu drabbas av sin egen utopi. Detta måste hända alla journalister.” Alice Teodorescu har skrivit gästkrönikan ”Ett högskatteland som tar sina medborgare för givna” i GP.

”I ett rättvist samhälle spelar det ingen roll varifrån du kommer. Det som däremot spelar roll är vad du gör. I ett sådant samhälle spelar det ingen roll om du föds fattig eller rik, det är dina handlingar som slutligen avgör hur ditt liv kommer att gestalta sig.”

”Det svenska samhällskontraktet vilade länge på dessa antaganden. Den som gjorde sin plikt kunde kräva sin rätt. Den som var skötsam, laglydig och beredd att arbeta hårt kunde komma från vilka förhållanden som helst och ändå skapa sig ett gott liv. Den höga skatten kom på köpet men kunde i någon mening legitimeras så länge som staten höll sin del av avtalet och garanterade världens bästa skola, sjukvård och omsorg liksom fred, frihet och jämställdhet.”

”Men staten håller inte längre sin del av avtalet. Det betyder inte att vi står inför en total kollaps, ty, sådana kommer oftast smygande i välordnade (folk)hem. Men när tillräckligt många trådar samtidigt börjar ge vika mals väven långsamt, men hejdlöst, ned.”

Sedan beskriver Alice Teodorescu två händelser, någon stjäl hennes mobiltelefon när hon umgås med sin lille son på en lekplats, en annan händelse är att hennes son blir kraftigt magsjuk. Trots att hon kan peka ut den exakta platsen var hennes mobiltelefon finns, gör polisen ingenting. Hennes son får inte träffa någon läkare på akuten, då läkarna är fullt upptagna med att ta hand om gängkriminella efter deras blodiga uppgörelse.

Alice Teodorescu skriver … ”två anekdoter på två veckor som vittnar om ett högskatteland som tar sina strävsamma medborgare för givna. Nej, jag blev inte våldtagen eller rånmördad, min son lämnades inte att dö på akuten. Men är det där gränsen för det acceptabla ska gå?”

”Är det nya normala att man ska rycka på axlarna åt stölder och att sjuka barn snällt ska få vänta när de gängkriminella tas om hand av sjukvården? Att man tar taxi i stället för promenad på kvällen, att man tänker på vad ens barn har på sig för kläder och skor för att minimera risken för överfall av gäng som ser dem som lätta offer?”

Inom etablerad media gäller fortfarande det goda tusenåriga lyckoriket. Den fria debatten är hänvisad till alternativmedia, eller Nya media. Men även den fria debatten tenderar att vara påverkad av ett PK-istiskt tänkande. Min Strand skriver att … ”det finns ett antal debatter i Sverige som är som de olika sporterna i Huxleys ”Brave New World”, de är bara tidsfördriv för pöbeln.”

”De enda anledningen till att vi debatterar … är för att vi fortfarande är sjuka, vi befinner oss fortfarande i en konstruerad vanföreställning sammansatt av ett ledande skikt som följer en socialistisk maktagenda, och detta gäller även M, C, L eller vad de heter. De vet vad som är bäst, tror de, och är alla parasiter och förrädare.”

”Så i stort sett varje inlägg på DGS (Red. Det Goda Samhället) skrivs ännu utan insikten att vi styrs av förrädare mot allt som betyder något för oss, och så har det varit i minst 50 år. Bevisen är övertydliga, det är värre än Huxley och Orwell …”.

Vi inom den oberoende demokratiska oppositionen måste anstränga så att vi kan klättra ut ur den socialistiska hegemoniska tankeburen.

C de Longueville uttrycker sig kärnfullt … ”att den västerländska demokratin bygger på åsiktsfrihet, yttrandefrihet och fri debatt, ger det gamla konungarikets maktfullkomliga inte ett vitten för.”

”De politiskt korrekta håller, i kraft av att de ockuperat tredje statsmakten, det hunsade folket i ett järngrepp. De fortsätter att leverera föreskrifter och riktlinjer och det vet exakt vilket, som är det enda acceptabla och oantastliga synsättet på de invällande massorna och dessas integration.”

PALLE9 förtydligar … ”för den som undrar över hur vänstervriden svensk MSM är … Jag lärde känna en äldre, borgerlig lokalpolitiker, som i sin ungdom tillhörde dåvarande VPK, och även representerade detta parti lokalt under ett antal år. Hans bror tillhörde samma parti, och de bägge bröderna arbetade t.o.m. en tid i DDR. Brodern slog in på den journalistiska banan och i början av 70-talet läste han på journalisthögskolan.”

”Där fann han att han till sin förvåning betraktades som en höger-avvikare – ja, just höger – av de andra studenterna. Dessa tillhörde KFML(r) och liknande föreningar, så VPK sågs som högeravvikare. Sådana elevkullar har alltså besatt olika poster inom SvT, SR m.fl. mainstream-medier, och när de nått chefspositioner har de tillsatt fler av samma sort …”.

Lennart Bengtsson sammanfattar PK-ismen … ”hyckleri och symbolpolitik är tyvärr vad den svenska PK-ismen sysslar med. Verkligheten bryr man sig inte om, det behöver man inte göra när man lever i en bubbla. Men alla bubblor brister till slut och då står man där, hjälplös och förvirrad och allt det där som man skulle tycka betyder inget längre.”

”Den realism och verklighetsförankring som tidigare fanns i Sverige har aktivister och media sopat undan i en kombination av arrogans och okunnighet. Titanic är på väg mot isberget.”

Det är lätt att instämma i Alice Teodorescus insikt att samhällskollapsen kommer successivt och inte abrupt. Däremot kan man förvänta sig att det är en specifikt identifierbar händelse som kommer att utlösa den slutliga kollapsen.

Etablissemangets uppfattning att det är regeringen som styr och kontrollerar konjunkturcykeln är, som mycket annat, fullständigt nonsens. Det är höjden av arrogans och okunnighet. Vad en regering kan göra är att antingen förstärka eller försvaga en pågående trend. Däremot är det möjligt att prognosticera en konjunkturcykel, vilket etablissemanget inte kan acceptera då det skulle undergräva den förda ekonomiska politiken. Den globala ekonomin är idag på väg mot en recession.

Martin Armstrong skriver (i en något fri översättning) att … ”OECD:s ledande indikatorer för den globala ekonomin försvagas, det har skett en försvagning under de senaste 19 månaderna. Den globala ekonomin befinner sig på sin svagaste punkt sedan juli 2008. Sannolikheten för en lågkonjunktur är fortfarande förhöjd … denna risk återspeglas dock inte fullt ut i värderingen av aktier.”

”Sydkorea, en av världens ekonomier som är mest anpassad till globaliseringen, visar en svag utveckling då ledande indikatorer har sjunkit 25 månader i följd, till nivåer som vi inte har sett sedan början av 2012. Den sydkoreanska ekonomin har historiskt varit en av de bästa indikatorerna för den globala ekonomin, så vi förväntar oss avtagande aktiviteter under andra halvåret 2019.”

Den ekonomiska politiken i Sverige baseras på ekonomisk migration (enligt ett keynesianskt-marxistiskt tänkande). Med tanke på den ekonomiska migrationens omfattning kan man betrakta ekonomin som en uppblåst ”krigsekonomi”, då alla delar av ekonomi påverkas av den ekonomiska migrationen.

Johan Westerholm skriver om Sverige som ett land ur balans … ”Sveriges kommuner går från och med hösten in i en period av stor osäkerhet, Sverige och dess invånare rör sig nu ut på något som bäst kan liknas vid mörka vatten. Sverige är idag ett land ur balans. Och hur en ny balans, eller ett nytt jämviktsförhållande kommer te sig är det ingen som vet.”

Johan Westerholms uppfattning om framtiden är att … ”den jämvikt som Sverige EVENTUELLT (Reds. versalisering) kommer uppnå om tjugo år inte kommer vara densamma som den som Sverige lämnade en gång. De demografiska villkoren ser annorlunda ut. Arbetsmarknaden är mer automatiserad nu än då och Sverige kommer då ha år av kultur- och religionsfriktion bakom sig. Det samhälle många tror är möjligt att återskapa går helt enkelt inte att återskapa främst av arbetsmarknadspolitiska skäl.”

”Färre kommer ha ”enkla jobb” samtidigt som Sverige på något sätt måste arbeta fler timmar för att få ekonomin, främst för att säkra omsorgen om de som står utanför arbetsmarknaden och de som går i pension, att gå ihop.”

Johan Westerholm ger uttryck för en något utopistisk föreställning, då han ser en framtida samlevnad mellan disparata kulturer. Min Strand skriver … ”istället så är det så att det är en hel diskussion som aldrig hörs, för alla problem som vänstern och PK-isterna har skapat kan reverseras mer eller mindre fredligt och mer eller mindre med de lagar vi har, men hur skall kultur x reverseras fredligt? Det sker inte någonstans, det är antagligen därför man ryggar, för i tangentens riktning ligger våld, hur det än blir. Historien och en titt runt om i världen borde självklart lära oss detta …”.

Johan Wilson ger en aktuell bild av den ekonomiska situationen i svenska kommuner … ”under våren och försommaren har rapporter om de svenska kommunernas ekonomiska kris duggat tätt. En efter en har de radats upp, likt olycksaliga syskon i en utfattig barnaskara: Kalix, Hedemora, Kristianstad, Vilhelmina, Malå, Nordmaling… och tidigare rika och välmående Danderyd, för att bara nämna några. Var tredje region och var fjärde svensk kommun gick med underskott 2018, enligt siffror från Sveriges kommuner och landsting. Runt 40 kommuner kan nu tvingas höja skatten. Detta är resultatet av en ogenomtänkt migrationspolitik som nu drabbar med full kraft.”

”Det finns egentligen bara några sätt detta kan lösas på i takt med att kommunernas kostnader för migrationen kommer att explodera: Man kommer troligen att radikalt och mycket aggressivt dra in på all kommunal välfärd, framför allt äldreomsorg. Det kommer definitivt inte bli lättare att bli gammal i Sverige framöver, tvärt om.”

”… pensionärer får finansiera migrationen med sin kommunalskatt, men tvingas själva finansiera sin äldrevård med det de har kvar efter skatt och betala för denna tjänst från privata bolag när kommuner i allt högre grad monterar ner välfärden för sina svenska medborgare.”

”Ytterligare ett alternativ för kommunerna är att belåna sig ännu mer, vilket nu också sker i rasande rakt. Under 2000-talet har Sveriges kommuners skulder mer än tredubblats. Detta innebär att allt mer av skattemedel kommer användas, inte för att finansiera kommunernas verksamhet som service till kommuninnevånare, utan bara för att betala räntor och amorteringar för tagna lån.”

”Om fem år beräknas aggregerad kommunal låneskuld för Sveriges 290 kommuner vara högre än statsskulden.”

”Sedan är det väl bara en tidsfråga innan politikerna tömmer pensionsreserverna för att använda detta, inte till pensioner som avsett, utan för att finansiera de skenande migrationskostnaderna. Naturligtvis är inte något av detta hållbart som en finansiell strategi i längden. I synnerhet som alla kommuner sitter på samma relativa underskott som Malmö redan om fem år.”

”Inse sedan att de rikspolitiker som skapat detta problem (definitivt inte kommunpolitikerna) ser som en långsiktig lösning att nu öka omfördelningen inom en redan krympande kaka så att på sikt alla får lika lite. Hur man istället får kakan att växa är de fullständigt ointresserade av. Allt samtidigt som välfärdsstaten havererar.”

Min Strand sammanfattar … ”vi styrs av vänsterprinciper och förrädare mot allt västerländskt.”

Vänsteraktivister styr i stort sett samtliga aspekter av det svenska samhället, inklusive kulturen. På ett öppet seminarium på Medelhavsmuseet den 23 maj i år diskuterade ett antal kulturpersoner kulturpolitik under temat politikens nya slagfält. Författaren Torbjörn Elensky nämner att politikerna styr kulturarbetarna i detalj. Konstnärerna vill stå fria, men pengarna styr. Politikerna vill att vi skall ha feministiska och antirasistiska inslag i konsten.

När man söker konstbidrag, för exempelvis ett textilkonstverk, så skall man fylla i fyra, fem ”rutor” med max 1000 tecken i varje ruta. I dessa ”rutor” skall konstnären förklara hur konstverket påverkar ungdomar, integration … hur konstnären förhåller sig till gender, etc. Sedan, längst ned, skall konstnären beskriva, med max 500 tecken, sitt konstverk.

Genom att politikerna/tjänstemännen kan styra konstnärerna får de makt. De kan motivera sin egen makt och sitt eget inflytande genom enkla, kvantifierbara mål. Politisk korrekthet är betydligt viktigare än konstnärlig kvalitet, deja vu DDR.

Lennart Bengtsson skriver att … ”efter ha bott utanför Sverige i mer än ett halvt liv så är det ändå svårt att förstå ensidigheten i det svenska kulturlivet genom dess dominans av extremt vänsterinflytande. Det verkar som Sverige gjorts sig av med en stor del av västvärldens kultur och i stället anammat något som mer påminner om DDR. Detta förstärks vidare av en journalistkår som snarare kunde ha migrerat från DDR än att ha fått sin utbildning och skolning i Sverige.”

Richard Sörman skriver att kulturvänstern avskyr att upproret mot makten kommer från ett nykonservativ håll.

”Vänstern trodde sig ha monopol på uppror och olydnad. Man trodde dessutom att vi skulle klara oss utan rötter och traditioner. Nu står man handfallna inför det faktum att det nya och utmanande kommer från nykonservatismen. Debatten om Moberg är ett tecken i tiden.”

”Vänstern trodde sig ha monopol på uppror och olydnad. Man trodde dessutom att vi skulle klara oss utan rötter och traditioner. Nu står man handfallna inför det faktum att det nya och utmanande kommer från nykonservatismen. Debatten om Moberg är ett tecken i tiden.”

Debatten om Vilhelm Moberg avslöjar, enligt Ann Heberlein, ”vänsterns intellektuella haveri”. Ann Heberlein skriver att … ”visst kan man dra på smilbandet åt att den samlade tyckareliten får mental härdsmälta när Jimmie Åkesson citerar Vilhelm Moberg i sitt Almedalental. Men det finns också något djupt problematiskt när bland annat en minister, en professor i statsvetenskap, med flera, inte har bättre koll. Att de låter sig dras med i hysterin. Det visar något om vår samtid, att så många saknar förmåga till kritiskt tänkande.”

Medan Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi är ännu mer tydlig … ”att Sveriges intelligentia inte ens känner till Vilhelm Moberg… Sanningen kryper fram. Folk på den vänsterliberala kanten är så obildade att de inte ens känner igen direkta citat.”

”1941, när man befarade att Sverige skulle invaderas av Nazityskland, gav Försvarsstaben ut Vilhelm Mobergs essä ”Svensk strävan”. Det var därifrån Jimmie Åkesson hämtade flera citat. Kan man sin historia vet man det. Jag har själv citerat ur ”Svensk strävan” flera gånger, och spridit den på nationaldagen, med mera.”

”Samma personer som alltid påstår att 30-talet är här igen, visar sig alltså vara så historielösa att de inte ens känner till svenskt motstånd under andra världskriget. Historielösheten har väl sällan varit lika imbecill.”

Vänster framstå som antiintellektuell, makten framför allt, är det som gäller.

Att vänster försvarar Makten, då vänstern innehar Makten, är inget att bli förvånad över. Richard Sörman utvecklar … ”vänstern lever på sin historia. Den lever inte på att kanalisera de nya krafter som utmanar etablissemanget, PK-religionen och den nya censuren. Visst finns det en vänster som totalt har vänt ryggen åt det svenska samhället och den svenska historien, men jag tror inte att alla människor på vänstersidan är beredda att följa den ned i avgrunden.”

”Och när man upptäcker att en författare som Vilhelm Moberg – som kanske inte var en arbetarförfattare som Moa Martinsson, men som ändå skrev om ett arbetande folk – lika gärna kan åberopas av den moderna högern som av den moderna vänstern blir det obehagligt. Vilka står egentligen för den svenska strävan idag? Och vilka är det som gör uppror mot makt och moral? Vilka tystas ned? Vilka står för det nya?”

Fredrik Östman efterfrågar en fördjupad analys … ”analysen är fortfarande väldigt ytlig. Själva begreppet ”kultur” är höger. Tio tusen år av kultur är höger. När vänstern talar om kultur menar den de mekanismer de har hittat på för att ersätta, förhåna och förstöra kulturen. Såväl de utförande radikalerna som deras i grunden borgerliga publik är tyvärr fast i ordmagi och dissocierade abstraktioner. De tror att antikultur är kultur bara för att det kallas kultur.”

Elof H framhåller tre förändringar som är viktiga för att oppositionen skall ha en chans att bryta vänsterns narrativ.

”1. Fullständig nedläggning av public service.
2. Upphörande av allt offentligt finansierat u-landsbistånd.
3. Förbud mot offentliga bidrag till föreningar.”

”Alla dessa företeelser bygger på vänsterns (felaktiga) narrativ. Accepterar man dessa så accepterar man vänsterns beskrivning av verkligheten. 1 & 3 används för att styra debatten. 2 rättfärdigar att statens uppdrag är gränslöst.”

Stefan Sewall skriver angående yttrandefrihet och åsiktsfrihet att … ”just åsiktsstyrning och tankeförbud och yttrandefrihetsinskränkning med påtvingad ”värdegrund” och tankestyrning av hela samhället med SVT/SR i spetsen är som det värsta inom den riktiga råa kommunismen och som PK-vänstern idag har direkt kopierat från Lenin, Stalin och Mao och Pol-Pot. PK-vänstern är som råkommunister med undantag för näringslivsbasen där de accepterar privat företagande.”

Sammanfattningsvis framgår det av olika skribenternas utsagor att den tärande klassen, eller klasserna, dominerar politiken, den offentliga sektorn och samhällsdebatten. Att de tärande välkomnar ekonomiska bidragstagare, dvs. nya tärande som klanröstar på vänstern, från andra länder, främst från MENA, är full förståeligt då det för de tärande är en självklarhet att andra skall försörja dem. Idag fungerar det demokratiska systemet som ett socialistiskt förtryckarsystem, ett system vänt mot de närande. Eller, med Fredrik Östmans ord … ”socialdemokrati är en chimär. Det är samma förtryckande socialism som alla andra, men om även de inblandade parterna går på finten finns ingen dockmästare som står utanför och ovanför och drar i trådarna. Då blir det som i Sverige att de blinda styr de döva med hjälp av tillrop.”

Det är makt och pengar som styr vänstern. De tärande visar en genuin och djup egoism, en egoism som vanligtvis förknippas med små barn, då de enbart är intresserade av att bli försörjda och leva ett gott liv på de närandes bekostnad. Oavsett de allvarliga konsekvenserna detta får för samhället och samhällets övriga medborgare. De tärande försämrar, eller förstör, framtiden för sina och för många andras barn. Här är det relevant att prata om parasitism och ondska. Då de tärande inte kan kontrollera sin egen ondska, kan de inte med någon som helst trovärdighet uttala sig om ondska. De tärande (med den begränsning som har givits ovan) tjänar ondskan.

Man behöver inte vara pessimistiskt lagd för att förstå att Sveriges framtid, på kort till medellång sikt (den sikt som vi kan ha någon form av uppfattning om), ser mycket mörk och våldsam ut. Tomas … ”kriget kommer socialisterna säkerligen förlora likt vid Östblockets fall. När svenskar med fler hjärnceller än som behövs för att styra kroppens primära behov tröttnat på att bli hunsade av idioter nalkas gryningen. Tyvärr kommer det ta tid och föregås av en ekonomisk golgatavandring kryddad med en kriminalitet på u-landsnivå …”.