Landsbygden kan bli ännu bättre om man inte krånglar till det.
"När Ann-Louise Danielsson öppnade ett kafé i Kvarnberg fyra mil norr om Orsa fick hon besök av kommunens miljöskyddskontor. De hade anmärkningar på att hon på en skylt lockade med ”hembakat”, trots att fikabrödet hade bakats på kaféet och inte i hennes hem. Kanske kunde förgripligheten tolereras om Danielsson adderade en förklarande text, föreslog den kommunala förvaltningen, som först efter flera vändor gav med sig.
Skrattretande, förstås. Men sådana krav adderar oavlönade timmar till småföretagarens vardag, och upptar förstås även de kommunalanställdas arbetstid.
Än fler sådana timmar fick Tin Gumuns på Karl-Tövåsens fäbod i Rättviks kommun lägga på att förklara för Skatteverket att en gård utan elektricitet inte kan ha en uppkopplad kassaapparat i fäboden, hur mycket kvittolagen än kräver det.
Lokaltidningsjournalisten Gabriel Ehrling Perers skildrar i boken ”Friheten där asfalten tar slut: om en framtid i brukets skugga” (Ohlininstitutet/Idealistas) sitt Dalarna på ett sätt som gör abstrakta problem – som att Sveriges regelbörda kostar oss omkring 400 miljarder kronor per år – lokala och konkreta."
En bra och viktig ledare på SvD (ibland kan de!). Reglerna är inte alltid uppfunna av lokala politiker utan vanligen kommer de från Bryssel och paketeras om av vår regering till något ännu värre och mer krångligt med ofta förödande konsekvenser för vår ekonomi. Låt oss sköta oss själva! Subsidiaritetsprincipen! Obs, gäller inte bara landsbygden!
Läs vidare på SvD
