Privatliv, övervakning och politik
"Hur mycket kan statens övervakning av medborgarna utökas innan den blir ett demokratiskt problem?
Grundläggande mänskliga rättigheter är inte sällan ett irritationsmoment för våra politiker. Dess funktion är nämligen att skydda individen mot överheten. Det vill säga mot staten, dess funktionärer och politiker.
De mänskliga rättigheterna är ett koncept som har vuxit fram under ett par tusen år, ur en tanke om att människan har vissa grundläggande rättigheter som rätten till liv, säkerhet och egendom. I kraft av sin existens.
De är en formel för civiliserad, fredlig mänsklig samexistens. De är den demokratiska rättsstatens djupa rötter. De är vad som skiljer oss från förtryckarstater. De är vad som ger dig dig din frihet och ditt självbestämmande.
Våra fri- och rättigheter har slagits fast i ett antal konventioner efter andra världskriget – för att skydda folket mot totalitära regimer, politiker med auktoritära tendenser och utopiska projekt som offrar individen för ideologiska visioner.
De mänskliga rättigheterna skall som princip vara orubbliga, även om undantag kan göras till exempel för att skydda andras fri- och rättigheter. Så här säger till exempel artikel åtta i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna om rätten till privatliv.
»1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.«
Som synes finns det betydande undantag. Vissa mer konkreta än andra. Men dessa är inte frikort för vad som helst."
Detta är en av våra viktigaste frågor!
Läs vidare på Femte juli.
