"God morgon, studenter
Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.
Vi sa också att dessa organisationer måste producera något som kunder vill lämna ifrån sig pengar för att få. Det är förstås jobbigt för företagen att tvingas anstränga sig på det viset, men det är nödvändigt för vinstens skull. Det finns därför ingen motsägelse mellan att göra bra saker för andra människor och att vara vinstmaximerande.
En annan punkt vi tog upp är att en del företag med svaga ägare och starka direktörer ofta strävar mindre efter att maximera vinsten, som går till ägarna, och mer efter att maximera chefslöner och bonusar, som går till direktörerna. Ett av ägarnas viktigaste och mest angelägna jobb är därför att hålla direktörerna på mattan.
Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.
I sådana organisationer motsvaras de privata ägarna av politikerna, som ju styr den stat eller kommun som äger organisationerna. Men det är en jätteskillnad mellan politiker och privata ägare. Privata företagsägare har pressande, egna ekonomiska incitament att se till att verksamheten ger bra med vinst. Skillnaden känns i deras egna, privata plånböcker. Så är det inte alls med politikerna. Vad som sker i de anslagsfinansierade organisationerna de styr över berör dem inte personligen."
Detta förklarar varför västvärldens ekonomi håller på att gå åt pipan.
Läs vidare på Det Goda Samhället.
