Tre intressanta artiklar av Fulvius Baxter
"Länge återkom tanken: ”När amerikanerna väljer en svart president, då har verklig jämlikhet uppnåtts.” Denna fras blev nästan en metafor för en avlägsen vision, något som, om än möjligt, tillhörde en framtid långt bortom horisonten. Men så trädde Barack Obama fram på den politiska scenen, med sitt budskap om förändring (Change!) i ett klimat av krig och oro – en tidsanda präglad av hans föregångare George W. Bush. Amerikanerna var utmattade efter år av ingripanden i Mellanöstern; de längtade efter stabilitet, trygghet och ett nytt ledarskap.
Barack Obama vann presidentvalet 2008, och var president i två perioder, från 2009 till 2017. I åtta långa år. Amerikanerna fick sin första svarta president. Och inget speciellt hände. Krigen i Afghanistan och Irak fortsatte, och det startades ett nytt krig i Libyen, ett land som lämnades söndrat och i upplösning tills denna dag. Obama försökte sig också på ett universellt hälsoförsäkringssystem (Obamacare) som aldrig riktigt lyfte, initiativet var dåligt planerat och ineffektivt.
Det blev inte någon förändring."
"När vi betraktar den förlorande presidentkandidaten Kamala Harris valkampanj så uppstår en lång rad frågor.
Den första frågan är varför valde demokraterna henne? Hon var inte en given kandidat, dåligt påläst med avsaknad av politisk profil, samt en dålig talare och kommunikatör. Kände de sig tvingade att välja henne för att hon var vice-president, och delar av kampanjkassan annars skulle förloras, när den ursprungliga kandidaten Joe Biden drog sig ur?
Då var valet av Joe Biden också undermåligt rent strategiskt sett, då han redan led av ålderskrämpor vid den förra valrörelsen 2020. Krämporna förvärrades, tills de inte längre kunde döljas, särskilt vid TV-debatten med Trump tidigare under året."
"Kamala Harris var något av den omöjliga kandidaten, inte speciellt populär ens inom partiet, dåligt påläst och okarismatisk. Föregångaren Joe Biden var också en objektivt sett dålig kandidat, då han led av ålderskrämpor redan vid förra valrörelsen, och det blev bara värre under hans fyra år långa och katastrofala mandatperiod. Han fick slutligen lämna presidentvalet, och det demokratiska partiet kände sig tvingade att lansera vicepresidenten Harris.
Harris var förmodligen en slags ”fall guy”. Hon hade aldrig någon verklig chans, hon deltog i färre valmöten och intervjuer än Trump, däremot hade hon långt mer pengar i kampanjkassan än motståndarsidan, trots att hon av vissa beskrivs som ”underdog”. Men vanligt folk röstar inte på en person som läser innantill, ändå svamlar och inte kan ge raka svar, och vars politiska position är luddigare än en heltäckningsmatta från 1972. Och nu har den dolda överheten också övergett henne. Stora namn som Musk, Kennedy och Rogan stöttar numera Trump, vindarna har vänt."
Läs alla tre på Fulvius Baxter.
