Jean Birnbaum: La gauche et l’islamisme: retour sur un péché d’orgueil. LeMonde 2020-11-25, https://www.lemonde.fr/idees/article/2020/11/25/la-gauche-et-l-islamisme... bakom betalvägg

Vänstern och islamismen: Högmod går före fall

Dagen efter attentatet mot läraren Samuel Paty dök en video upp på nätet där den islamistiska predikanten Abdelhakim Sefrioui uppmanar till mobilisering mot Paty. Den videon togs dock snabbt bort. En annan video med Sefrioui lades ut på nätet i anslutning till mordet.

Fotot ovan (Getty images) är från en muslimsk demonstration i Paris för åtta år sedan. Sefrioui är mannen med de utsträckta armarna.

För Frankrikes militanta vänster är Sefrioui inte någon okänd person. Vänstern hade länge fullt sjå med att hålla honom och hans islamistiska kompanjoner borta från sina demon-strationer för palestiniernas sak.
Men en bit in på 2000-talet började det svänga. Styrkeförhållandena på Paris gator hade ändrats: gamla revolutionära gardet förmådde inte längre hålla islamister-na stången.
Birnbaum noterar att svängningen i maktförhållandena hade större signifikans än så: Den innebar slutet på en epok då den europeiska vänstern trodde på sin förmåga att kunna stå i spetsen för och styra hela mänsklighetens missnöje. En av den revolutio-nära vänsterns ideologer, filosofen Daniel Bensaïd, fick erkänna att en del av dem som ledde förra seklets kamp mot kolonialismen bytt ideologi. De gamla ledarna som alltsomoftast velat framstå som marxister hade ersatts av personer som man inte visste var man hade dem: Bin Laden, Zarkaoui, Mollah Omar och liknande typer hade ersatt befrielsehjältar som Ho Chi Minh, Guevara, Cabra, Lumumba, Ben Bella och Ben Barka.
På 60-talet hade kommunismens utveckling i Sovjet stannat av medan kapitalismen tagit ett hårt grepp om västvärlden. Det fick den europeiska vänstern att sätta sitt hopp till uppror i tredje världen. Kriget i Algeriet blev förebilden och symbolen för denna kamp.
Besvikelsen lät dock inte vänta på sig. Algeriets snabba islamisering, förföljelsen av kabylerna (berberfolket i västra Algeriet) och jakten på homosexuella visade klart och tydligt i vilken riktning det ”befriade” samhället höll på att utvecklas. Den franska vänstern teg och drog sig ur och tillbaka i sitt skal.

Revolutionen i Iran blev andra etappen i den europeiska vänsterns relation till islam. När mullorna hade tagit över makten efter att shahens regim störtats började vänstern ifrågasätta sin strategi på allvar. Vänstern var emellertid fortfarande inte beredd att medge sitt ideologiska nederlag. Istället började vänstern att urskillnings-löst välkomna förändringar i sig, med den enda begränsningen att de var förändrin-gar till kapitalismens nackdel. Med valspråket Tout ce qui bouge est rouge. Fritt översatt: Förändringar går alltid åt det röda hållet.
I och med detta ideologiska tvärkast skrotade vänstern sitt axiom att religion är opium för folket. Det var inte längre Marx som utstakade kursen. Kommandot hade över-tagits av Allah.

I form av tre artiklar sammanfattar Jean Birnbaum den politiska trosuppfattning som under 1960-talet börjat utvecklas inom en del av den europeiska vänstern och som efter hand inlemmats i dess ideologi:

  1. Det finns endast en sorts maktutövning, den som utövas av västvärlden;
  2. Den enda makt som kan besegra västvärldens dominans är en internationalistiskt sinnad vänster som ser en mening i den historiska utvecklingen;
  3. När de kuvade gör uppror i Guds namn bör man inte fördöma den ”omväg” de tar, eftersom de förr eller senare kommer att frigöra sig från religionens förvillelser för att ta till sig jämlikhetens budskap.

Avslutningsvis menar Birnbaum att Lenins definition av vänstern som kommunismens barnsjukdom kan appliceras i något förändrad form på dagens vänster som släppt in islamismen i sina led (icke minst den svenska vänstern, min anmärkning): vänstern som tredjevärldsrörelsens ålderskrämpor.
Ålderskrämpor hos en vänster som saknar förmåga att föreställa sig att förtrycket kan komma någon annanstans ifrån än just västvärlden. En vänster som i varje islamist ser en av jordens förtryckta. En vänster som för inte så länge sedan prålade med sitt världsrykte, men vars ställning under tiden övertagits av en rörelse som vänstern länge sett ner på: den

Islamistiska Internationalen
----------
Jean Birnbaum är journalist hos LeMonde

Översättning och bearbetning: Gerhard Miksche

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2020-12-04. Uppdaterad 2020-12-05.