Vanmakt

DN:s Michael Winiarski känner sig vanmäktig tillsammans med världen. Senast igår, den 30 mars 2021. Inför våldet i Myanmar. Förmodligen känner han och världen sig fortfarande vanmäktig. Anledningen är att stormakter som Kina och Ryssland inte vill ingripa. Jamen, vadå? Varför bry sig om Kina och Ryssland? USA med bundsförvanter har ju inte tvekat att ingripa i Libyen, Irak, Afghanistan, Eritrea, Rwanda – you name it. Utan ens fråga eller förvarna Ryssland och Kina.

Vad är orsaken till denna plötsliga återhållsamhet eller, som Winiarski kallar det, vanmakt?

Jag gissar att det är det faktum att Myanmar gränsar till Kina. En militär inblandning genom USA där skulle kunna utlösa ett tredje världskrig.

Ponera att Kina eller Ryssland skulle blanda sig in i den inrikespolitiska konflikten i Venezuela efter att USA 2017 infört hårda sanktioner mot president Maduros regim. Som snarare drabbat den venezolanska befolkningen än Maduro och kumpaner. Monroedoktrinen, har Winiarski månne hört talas om den?

För att ta ett annat fall. Frågade USA med bundsförvanter Kina eller Ryssland om lov före överfallet på Khadaffis Libyen? Eller frågade Reinfeldt om lov för Sveriges del, som försåg Obama med ett par militärplan för att ge projektet en humanitär anstrykning?

Lite väl ensidigt också hur Winiarski använder fördrivningen av rohingyerna som argument. Han kanske inte läst sin burmesiska historia så noga. Annars borde han vara medveten om att rohingyerna är en brittisk import från Bengalen, en provins i dåvarande brittiska Indien, till Burma, en annan pärla i engelsmännens kolonialrike. Anledningen till importen var att burmeserna inte riktigt ville ställa upp som lantarbetare för brittiska intressen. Vilket ledde till att de buddhistiska burmeserna ersattes på sina egna ägor av britternas import av muslimsk arbetskraft från nuvarande Bangladesh. Till den som vill få en glimt om Burma som brittisk koloni vill jag rekommendera George Orwell’s Burmese days. På 1920-talet tjänstgjorde Orwell fem år i Burma som polisofficer. (i) Även hans mest kända verk Nittonhundraåttiofyra och Djurfarmen synes ha påverkats av hans erfarenheter i Burma.

Nu ska det jag skriver ingalunda ses som ett försvar av den diktatur och de illdåd som den burmesiska militärdiktaturen utsätter sina landsmän för. Men väl som ett memento med avseende på hur vackra ord om mänskliga rättigheter gång på gång använts av västmakterna för egna syften som inte har ett dyft att göra med det man skyltat med utåt.

Både Ryssland och Kina säger sig vara emot inblandning i staters inre angelägenheter och implicit kritiseras av Winiarski för detta. En princip som jag trodde var en hörnsten i internationella relationer, d v s relationer mellan självständiga stater som är medlemmar i FN. Emellertid en princip som ex vis USA enbart håller sig till när det främjar egna intressen.

Det finns hopp enligt Winiarski. I form av ”En ny modell som avspeglar dagens värld”. Som länge efterlysts (av Winiarski och likasinnade), och som presenterats i senaste Foreign Affairs av två av USA:s tyngsta utrikesanalytiker Richard Haass och Charles Kupchan vid Council on Foreign Relations. Som vanligt i DN: Ex occidente lux. Den nya modellen går ut på att det internationella systemet måste reformeras i ett läge när ”Pax Americana”, den USA-ledda världsordningen, inte längre existerar.” Pax Americana, är det freden i Irak, Libyen och Afghanistan som menas?

Enligt Winiarski pekar Haass och Kupchan på att väst förlorat sitt ideologiska övertag och att demokratier blivit offer för ”illiberalism och populism”, medan ett uppstigande Kina understödd av ett stridslystet Ryssland, försöker utmana den västliga auktoriteten.”
Haass och Kupchans idé är att skapa en ”stormaktskonsert” enligt förebilden från 1800-talet, ”med de [då] ledande nationerna Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Österrike.”

Nu vet jag inte om karaktäriseringen av stormaktskonserten är upphovsmännens eller Winiarskis. Hur som helst är två av de fyra ledande spelarna feldefinierade som ”nationer”. Österrike-Ungern var genom Habsburgmonarkin sammanhållet förbund av två stater. Stater som i sin tur inte var nationalstater utan sammansatta av ett flertal folk, österrikare, ungrare, tjecker, slovaker, rumäner, slovener m fl. Samma sak gäller Ryssland och Storbritannien, i mindre grad Frankrike.

Tanken bakom Foreign Affairs förslag verkar vara att de ledande stormakterna ska bilda ett slags nytt säkerhetsråd. Men enbart ett rådgivande sådant. D v s att FN:s generalförsamling fortfarande står för beslutsfattandet. Att den föreslagna lösningen kommer att fungera kan jag inte se.

Det nya säkerhetsrådet eller ”globala konserten” föreslås ha sex medlemmar: Kina, EU, Indien, Japan, Ryssland och USA.

Vad säger då Storbritannien, permanent medlem i Säkerhetsrådet, som utträtt ur EU och nyligen beslutat att utöka sin kärnvapenarsenal? Eller franska tuppen, som i stället för att vara permanent medlem i säkerhetsrådet, d v s världsmakt, tvingas överlåta sin roll åt EU? Eller Pakistan, som likt Indien är en kärnvapenmakt? Eller Sydkorea som inte får vara med fast Japan får? Eller, eller..?

(i) https://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=4761169

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-04-01