Oönskad import av tankegods

Det är det Martin Gelins artikel ”Republikanerna importerar idéer från den franska radikalhögern” i DN ׀ Världen 2021-04-14 handlar om.

Det som är riktigt illa är att idéer inte behöver förtullas. Och inte heller kan deras import förbjudas. De bara slinker igenom. Nu är det ju så att Donald Trump höjt tullen för franska viner och andra godsaker (i) rätt ordentligt. Fast inte haft för avsikt att bannlysa idéer från den franska radikalhögern enligt DN:s nomenklatur. Vilket Biden och Co. kan tänkas vilja göra. Men det är bara min gissning. Den som propagerar för det är Martin Gelin, DNs i USA boende journalist. En slags bro till NY Times, förmodar jag. Som menar att ”den amerikanska högerns attacker på näringslivet har nu spridit sig från radikala nationalister till Republikanernas partietablissemang. Ironiskt nog är många av idéerna importerade från Frankrike”. Jag kan inte se någon ironi i detta, men à la bonheur! Vive la France et sa compétence idéologique!

Nu när Trump avgått är det Fox News högerpopulistiska stjärna Tucker Carlson som tagit över den konservativa stafettpinnen. ”Han har inte bara förvaltat Trumps främlingsfientliga politik utan även blivit en förgrundsfigur för de nationalister som riktar allt hårdare kritik mot storföretag och näringsliv.”

Att Trump och republikanerna ”börjat såga amerikanska företag” tillskriver Martin Gelin importen av den franska nya högerns ideologi. Importen av konservativt tankegods till USA och vidarebefordran till det republikanska etablissemanget går enligt Gelin via den för drygt ett år sedan grundade tankesmedjan Edmund Burke Foundation. Att lyckas blanda sig i den ideologiska debatten på så kort tid imponerar. Eller förskräcker, i vart fall Martin Gelin.

Det märkliga är att ”den yttersta högerns profet” (”The Prophet of the Far Right”) är ingen annan än den franske författaren Michel Houellebecq.

Michel Houellebecq. France24.com

Genom sina romaner, enligt Gelin ”explicitly political novels”. I så fall är Iliaden och Odyssén också politiska romaner, fast i versform. Jag hade inte reagerat om Gelin kallat dem för ”inplicitly political novels”. Jag tror inte att romaner med ett explicit politiskt budskap hade lyckats nå den breda läsarkrets som upplagorna av Houellebecqs verk visar. Såsom ”Submission” (Underkastelse), en roman som beskriver ett långsamt maktövertagande genom muslimerna i Frankrike. På i stort sett demokratisk väg. Och utan större protester.

Gelin skräddarsyr inte sina ord om Houellebecq i Boston Review: ”Houellebecq är inte enbart en reaktionär, han är också en kritiker av den moderna kapitalismen. Han hatar den sociala liberalismens tolerans, men han hatar också homogeniteten av den moderna konsumtionskulturen.” Förfärligt att kritisera konsumtionskulturen, vad ska det leda till? Fast det kanske gör Greta glad. Det blir ju mindre CO2 på så sätt.
Sen undrar jag vad som menas med homogen i sammanhanget.

Som belägg citerar Gelin ett öppet brev av Houellebecq som publicerats på Radio France’s webbsida.

Jag vet inte om Houellebecq läst Gelins artikel i Boston Review. Vore intressant att se honom att gå i svaromål. Men det kommer han knappast att göra. I motsats till ideologer brukar poeter inte försvara sina verk. De är tänkta att konsumeras som de är. Utan bruksanvisning. Vilket Gelin kritiserar honom för. I brist på reaktion från Hoellebecqs sida hänvisar Gelin till nämnda öppna brev. För en gångs skull blir jag långrandig och åtar mig att översätta inlägget som publicerades den 4 maj 2020. Betr originaltexten hänvisar jag till madinin’art (ii) eftersom återgivningen är bättre där än på Radio France’s webbsida.

Radio France inleder med ett förord: ”Michel Houellebecq är författare. Det är första gången som han tar ordet efter pandemins utbrott. I brevet förkastar han idén av ankomsten av en ny värld efter coronaviruskrisen”.

LITE VÄRRE

Svar till några vänner

Det måste medges: huvuddelen av de email som skrevs under de senaste veckorna hade som första målsättning att säkerställa att mottagaren inte dött eller höll på att dö. När denna verifiering var gjord försökte man icke förty att yttra något av intresse. Vilket inte var lätt, eftersom den här epidemin lyckats göra ens existens till att samtidigt vara skrämmande och långtråkig. Ett banalt virus, på ett föga prestigefyllt sätt besläktat med obskyra influensavirus, med dåligt kända överlevnadschanser, dåligt definierade och ena gången godartade, andra gången dödliga kännetecken, trots att det inte är sexuellt överförbart: i sin helhet ett virus som saknar kvalitet. Trots att denna epidemi lyckats åstadkomma flera tusen döda varje dag gav den icke desto mindre intrycket av en icke-händelse. Mina ärade kollegor (vissa av dem är icke förty uppskattade) talade inte på det viset, de föredrog att befatta sig med frågan om hur man ska isolera sig; jag skulle älska att ge här mitt bidrag till vissa av deras iakttagelser.

Frédéric Beigbeder (från Guéthary, Pyrénées-Atlantiques). För en författare som alltsomoftast inte ser många människor, som lever som eremit med sina böcker, för honom betyder isoleringen inte mycket. Helt överens med Frédéric om att det sociala livet nästan inte ändrats alls. Det är endast en punkt som du glömmer att ha i åtanke (utan tvekan för att när du bor på landet så är du i mindre grad ett offer för det förbjudna): en författare har behov av att hålla igång.

För mig verkar den här isoleringen som ett idealiskt tillfälle för att avgöra en gammal stridsfråga mellan Flaubert och Nietzsche. Någonstans (jag har glömt var) påstår Flaubert att man skriver eller tänker bra enbart när man sitter. Protester och förlöjliganden från Nietzsches sida (jag har likaledes glömt var), som går så långt som att behandla honom som nihilist (det ser på den tiden då han redan börjat använda ordet felaktigt och tvärt emot vad det betyder): han själv har designat alla sina verk gåendes, allt som inte designats gående är noll och intet, för övrigt finns alltid en dionysisk dansare med, o s v. Visserligen har jag lite sympati för Nietzsche, men jag måste dock erkänna att det är snarare Nietzsche som i detta fall har rätt. Att försöka skriva när man inte har möjlighet att under dagen unna sig flera timmars promenad med konstant tempo, det bör man avråda från. Anspänningen av nerverna som byggts upp kommer inte att ge sig, tankarna och bilderna kommer att fortsätta att smärtsamt rotera i författarens arma huvud. Som snabbt irriteras, d v s blir galen.

Det enda som verkligen räknas är den mekaniska rytmen, det maskinella när man går. Det har inte som första mål att väcka till liv nya idéer (som den sedan i en andra omgång kan bearbetas) men att lugna de konflikter som uppstår genom chocken genom vid arbetsbordet uppkomna idéer (och där har Flaubert inte helt orätt); när han berättar för oss om sina idéer som uppstod vid de steniga slänterna i området ovanför Nice, på Engadins ängar strövar Nietzsche lite omkring: endast när man skriver en turistguide är de ängar som man vandrat över av mindre betydelse än det inre landskapet.

Catherine Millet (normalt snarare parisiska, men som tillfälligtvis befann sig vid Estagel i de ostliga Pyrenéerna då ordern om att stanna på plats kom). Nuvarande situation får henne irriterat tänka på avsnittet ”föraning” hos en av mina böcker, Möjligheten av en ö.

Således har jag sagt mig att det trots allt är bra att ha läsare. För att jag hade inte en tanke på att försonas på detta sätt när allt klarnat. När jag tänker efter är det förresten det jag hade i tanken då det begav sig, nämligen mänsklighetens undergång. Som inte liknar en storslagen film. Utan något ganska trist. Individer som lever isolerat i sina celler, utan fysisk kontakt med sina likar, endast några meningsutbyten via dator som avtar undan för undan.

Emmanuel Carrère (Paris Royan; han verkar ha hittat giltig anledning att förflytta sig). Han frågar sig om intressanta böcker kommer att födas genom inspiration under denna tid.

Jag frågar mig också. Jag har verkligen ställt frågan, men i grunden tror ja inte. Kring pesten har det funnits många saker inom århundradens lopp, pesten har rönt ett stort intresse hos författare. Där har jag mina tvivel. Jag tror inte en halv sekund på påståenden som att ”ingenting kommer vara som förr”. Tvärtom, allt kommer att vara exakt som det är. Det är redan anmärkningsvärt normalt hur denna epidemi utvecklar sig. Västvärlden är inte gjord för evigt, den är inte genom gudomlig dom jordens rikaste och mest utvecklade område; allt detta har redan tagit slut sedan en tid tillbaka, det liknar inte ett scoop. Om man undersöker i detalj visar det sig att Frankrike kommer ut något bättre än Spanien och Italien men sämre än Tyskland; även det är ingen stor överraskning.

I motsats till detta torde coronavirus ha som principiellt resultat att accelerera vissa förändringar som pågår. Sedan ett antal år har hela den tekniska utvecklingen, oavsett om den rör mindre (video på beställning, kontaktlös betalning) eller större saker (distansarbete, köp via internet, sociala nätverk), som principiell konsekvens (som principiellt mål?) att minska materiella kontakter, i synnerhet mänskliga kontakter. Coronavirusepidemin öppnar ett magnifikt existensberättigande för denna tyngande tendens: en slags känsla av att vara föråldrad som till synes drabbar de mänskliga relationerna. Det fick mig att tänka på en lysande jämförelse som jag hittade i en text mot artificiell befruktning av en grupp aktivister som kallade sig ”Framtidens schimpanser”. (Jag hittade dessa människor på Internet. Jag har aldrig påstått att Internet endast handlar om sådant som inte är passande). Således citerar jag dem: ”Inom en nära framtid kommer att själv göra barn gratis och på måfå verka lika motsägelsefullt som att göra autostop utan plattform på webben.” Att köra gemensamt, att bo gemensamt, man har de utopier man förtjänar, låt oss äntligen gå vidare.

Det vore också helt fel att bekräfta att vi återupptäckt tragiken, döden, ändligheten o s v., Såsom Philippe Arès så väl beskriver är tendensen sedan ett halvt sekel att dölja döden så mycket som möjligt; döden har aldrig varit så diskret som under de senaste veckorna. Folk dör ensamma på sina rum på sjukhusen eller ålderdomshemmen, man begraver dem i hemlighet (eller kremerar dem? Kremeringen ligger mer i tidsandan) utan att bjuda in någon. En död utan minsta vittnesbörd, offren blir till en enhet i statistiken om dagens avlidna och ångesten breder ut sig bland befolkningen i takt med att det hela växer till något abstrakt främmande.

Ett andra tal som fått stor betydelse under dessa veckor är de sjukas ålder. Fram till vilken ålder är det lämpligt att återuppliva och vårda dem? 70, 75, 80 år? Uppenbarligen beror detta på den del av världen man lever i; aldrig förr har man med sådan lugn skamlöshet uttryckt det faktum, att allas liv inte har samma värde. Från en viss ålder och uppåt (70, 75, 80 år?). Lite grand som om man redan vore död.

Som jag redan sagt existerade dessa tendenser redan före coronavirus; de har endast blivit uppenbara på nytt och mer än så. Efter isoleringen kommer vi inte vakna i en ny värld; världen kommer vara samma, endast en bit sämre.

Inte lätt att få grepp på Houellebecq. Som vanligt famlar Martin Gelin i luften. Och med honom DN.


(i) https://www.nytimes.com/2020/07/10/business/us-will-impose-tariffs-on-fr...
(ii) https://www.madinin-art.net/je-ne-crois-pas-aux-declarations-du-genre-ri...


Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-04-14