Nollställning

Det är så jag tolkar The Great Reset. Ett uttryck som man hittar på bloggar som ägnar sig åt konspirationsteorier. Jag blev mäkta förvånad när jag såg det uttrycket som rubrik av en artikel (i) av Gregor Uhlig i Deutsche WirtschaftsNachrichten (DWN) av den 25/12 2020. Artikeln inleds med ”Den nollställning som propageras globalt av politiker och koncerner är fortsättningen av en utveckling som pågått under lång tid. Corona-viruset tjänar endast till att påskynda förverkligandet av de globala eliternas föreställningar.” Uhlig anser att The Great Reset egentligen inte är något nytt. I grunden rör det sig om att öka de globala institutionernas makt. En process som startade för 100 år sedan och som fortsatte efter andra världskriget och tog fart i FNs hägn.

Enligt Uhlig avslöjade FN och andra internationella organisationer som Världsbanken, Internationella valutafonden och WHO redan vid sin tillkomst sin målsättning, även om den då kläddes i vackra ord som ”internationell fred och säkerhet”, ”vänskapliga relationer stater emellan”, ”sociala framsteg” och ”bättre livsvillkor och mänskliga rättigheter”.

Det egentliga målet var emellertid att etablera en dominerande världsregering med befogenhet att utfärda och genomdriva globala föreskrifter. Ett exempel är UNESCO, vars förste chef var Julian Huxley, bror till författaren Aldous Huxley, känd för sin utopiska roman ”Du sköna nya värld”
.
Ett riktmärke för den inslagna vägen var att motarbeta det som proponenterna vid den tiden uppfattat som ett globalt hot: Mänsklighetens degenerering. Kort efter UNESCO:s tillkomst skrev Aldous Huxley i sin bok ”UNESCO: Its Purpose and Philosophy” om syftet med och policyn för den nygrundade organisationen: ”FNs moral är klar och tydlig. Institutionens uppdrag att främja fred och säkerhet kan aldrig uppnås i sin helhet med de medel – bildning, vetenskap och kultur – som den fått sig tilldelad. Som enda medel för att undvika krig måste UNESCO sikta på global politisk enighet – vare sig genom en enda världsregering eller på annat sätt...”
För att nå de ”eftersträvansvärda målen” borde UNESCO analysera olika människotypers beteenden för att använda resultaten vid tillsättning av ledande befattningar. Huxley menade att ”medan mångfald i och för sig är önskvärd är existensen av veklingar, töntar och moraliskt otillräckliga personer enbart av ondo”.
Huxley ansåg att civilisationen fört med sig en försämring av arvsanlagen. En ”barlast av genetisk dumhet, kroppsliga lyten, intellektuell instabilitet och ökad sjukdomsrisk”. En alltför stor belastning som hindrar verkliga framsteg.

Huxleys var inte ensam med sin uppfattning. Den delades bl a av den kände ekonomen John Maynard Keynes, som ansåg eugeniken (läran om att förbättra människans arvsmassa; rashygien) vara ett viktigt medel för att lösa sociala problem.

Strategin för UNESCO som Huxley skisserat låter så här: ”Även om det är helt korrekt att en radikal politik vad gäller eugenik kommer att vara politiskt och psykologiskt utom räckhåll under lång tid framåt, är det av stor vikt för UNESCO att sörja för att eugenikfrågan analyseras ingående och allmänheten informeras om därmed sammanhängande spörsmål. Så att mycket som i dag är otänkbart åtminstone kan tas i åtanke”.

När man har tagit till sig detta synsätt slutar man att förvånas över att Hitler gjort karriär under mellankrigstiden.

Att mänsklighetens degeneration anförts som avgörande risk för dess fortbestånd och att endast en global organisation, en slags världsregering, ansetts kapabel att lösa det problemet är idag helt bortglömt. Problemet med degenerationen har ersatts av nya problem. Uppräknade i 1972 års rapport av Club of Rome, ”Tillväxtens gränser”. Problem som enligt författarna enbart kan lösas globalt.

Tjugo år senare skrev Alexander King, en av grundarna till Club of Rome, och dess sekreterare, den franske generalen Bertrand Schneider, om upptäckten av nya hot: Miljöföroreningar, global uppvärmning, vattenbrist och hungersnöd. Räddningen stod endast att finna i tillkomsten av globala organisationer med uppgiften att hålla mänsklighetens tillväxt i schack. Därmed blev klotets räddning det centrala temat hos den gröna politiken. Den ursprungligen antikapitalistiska gröna rörelsen har under tiden fått stort inflytande inom politiken men även medierna, näringslivet, rätts- och utbildningsväsendet, samtidigt som de globala institutionernas makt ytterligare ökat. Utvecklingen har gått så långt så att ex vis den Internationella valutafonden numera kan föreskriva regler som stater med en ekonomi i kris måste följa ifall de ska ha en chans att beviljas lån. Utvecklingen fortsätter i samma spår, vare sig det gäller corona eller andra reella eller förmenta hot.

Att i stort sett samtliga nationella och globala institutioner anser klimatförändringen och coronavirus vara nutidens stora utmaningar som endast kan tänkas mötas på global nivå hade säkerligen glatt Julian Huxley då han skrev: ”UNESCOs uppgift består i att främja tillkomsten av en enda världskultur med egen filosofi och en egen idéstruktur samt med en egen allomfattande tankevärld”.
Ett av den globala elitens språkrör, den kanadensiske premiärministern Trudeau, uttryckte det nyligen så här: ”Denna pandemi har gett oss tillfälle till nollställning. En möjlighet att påskynda våra före epidemins utbrott påbörjade ansträngningar för att få till stånd nya ekonomiska system som verkligen tar hand om de globala utmaningarna.”

(i) https://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/507778/Der-Great-Reset-ist-s... ; bakom betalvägg

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-01-03