NATO:s första historiska nederlag

Vem säger så? Varken DN eller P1 eller TV1. För att få sig denna uppfattning till godo får man gå till franska dagstidningen Le Monde (i) av den 3 maj 2021. Uppfattningen företräds av Adam Baczko och Gilles Dorronsoro, författarna till boken Le Gouvernement transnational de l’Afghanistan.

USA:s och övriga deltagande Natoländers trupper kommer att officiellt ha lämnat landet den 11 sep 2021, tjugoårsdagen av Al Quaidas angrepp mot skyskraporna i New York. Inofficiellt kommer trupper att finnas kvar. USA har också för avsikt att fortsätta agera militärt i Afghanistan på andra sätt.

Utan tvekan har de högt ställda målen vid USA:s och dess bundsförvanters invasion inte uppnåtts på långa vägar. Allt vackert tal om ’amerikansk seger’ till trots. Al Quaida finns kvar, Islamiska staten har rotat sig sedan 2014, de allmänna valen är kända sedan länge för sitt omfattande valfusk, korruptionen av landets elit går knappast att beskriva, den viktigaste handelsvaran i ekonomiskt avseende är narkotika, o s v. De få framstegen såsom kvinnornas ökade rättigheter och etableringen av oberoende media hotas sedan flera år tillbaka och kommer troligen att försvinna snabbt efter tillbakadragandet.

Författarna menar att det inte är förvånande att debatten kring nederlaget lyser med sin frånvaro. Natoländernas allmänna opinion torde knappast glädja sig över ett förlorat krig. Fast orden ’nederlag’ och ’förlorat’ får man leta länge efter i västvärldens media.

Frågan ställer sig om anledningen till att Nato, världens största militärmakt, förlorat detta krig trots en investering på mer än 2 000 miljarder dollar, 3 000 dödade soldater och flera tiotusen sårade. För att inte tala om vad Afghanistans befolkning fått lida.

Bortförklaringarna är många. Såsom att Afghanistan är unikt och saknar motsvarighet i vår värld.

Författarna däremot menar att Afghanistan, på samma sätt som Libyen, Syrien och Irak, är offer för en felaktig strategi som i sin tur beror på förutfattade åsikter om dessa länder och ett ineffektivt sätt att blanda sig in i deras inre angelägenheter.

Jag översätter den centrala delen av författarnas analys.

Nuvarande läge

Koalitionen bestämde sig i förväg för en egen uppfattning om Afghanistan. Den ser landet som ett av olika stammar bildat samhälle med intressen av lokal karaktär, i grunden opolitiskt och med avsmak för allt vad stat heter. Hos ett land med upproriska strömningar hit och dit, ett land som är under snabb social omdaning – med en stor ökning av inom landet fördrivna och flyktingar, med en snabb urbanisering och tillkomsten av en medelklass i städerna – hos det landet såg västerlänningarna enbart bilden av ett ’traditionellt’ Afghanistan som värjer sig mot all slags statlig auktoritet. Fast något som vi [författarna] uppmärksammat är att folk önskar sig en stat. I synnerhet kommer till uttryck att folk önskar sig ett fungerande rättsväsende och polis. Något som koalitionen [Nato] tyvärr aldrig sett som en prioritet.

Koalitionen bemödade sig om att förstå revolten. De beteckningar som de flesta experter och militärer åsatt den – en revolt av olika stammar, av etnisk, gammaldags, medeltidsaktig karaktär – visar på ett tragiskt missförstånd om dess bakgrund. I synnerhet borde tillkomsten av ett alternativt rättssystem [i brist på ett fungerande officiellt, min anmärkning], det faktum att högre befattningshavare flyttas hit och dit mellan regionerna samt hur propagandan påverkat det afghanska folket fått de militärt och politiskt ansvariga att vakna och inse potentialen av 2003 års revolt.

Denna blindhet förklarar delvis vissa katastrofala strategiska beslut, i synnerhet oförmågan att förutse talibanernas ökning utanför pashtunernas områden i söder och öster samt [talibanernas] rekryteringen av uzbeker och tadzjiker. Därutöver har diskussionen om interna motsättningar bland talibanerna, trots att de förmått bilda födkroken för en industri av konsultföretag, aldrig haft operationell relevans. Förenta staterna har för övrigt saknad förmåga att formulera en sammanhängande strategi. Efter den amerikanska invasionen har den pakistanska politiken varit det afghanska problemets knutpunkt. Efter talibanrörelsens tillkomst 1994 har det understötts av Pakistan, i synnerhet utifrån motsättningen mellan Pakistan och Indien.

Även om koalitionen i Afghanistan förmått att desorganisera talibanerna har deras ledning skyddats mot amerikanska angrepp. Alla åtgärder mot revolten har varit dömda att misslyckas på grund av genomsläppligheten av gränsen mellan Afghanistan och Pakistan.

Trots detta har de olika amerikanska myndigheterna i samstämmighet med Pentagon aldrig gjort de påtryckningar mot Islamabad som hade krävts.

Skönsmässiga arresteringar

En viktig anledning till att den afghanska befolkningen bytt sida är för övrigt den flerdubbla ökningen av speciella militära styrkors agerande som skett helt utan rättslig ram. Av skumma listor styrd eliminering av vissa personer, skönsmässiga arresteringar som i somliga fall följts av tortyr, bildningen av miliser som använt sig av brutala metoder (exempelvis den milis som CIA satt upp i landets östra del), riskabla allianser med grupper av stammar, allt detta har lett till ett ökat motstånd mot västliga styrkor. I stället för att hjälpa till vid etableringen av ojäviga myndigheter som värnar rättsstaten har de västliga styrkorna engagerat sig i lokala stridigheter, något som lett till att förlorarna anslutit sig till upproret. Slutligen har policyn av ”state-building” genomförts enligt ett neoliberalt synsätt, vilket medgett att stora västerländska, i huvudsak amerikanska, företag kunnat kapa åt sig de resurser som ställts till förfogande. Praktiken med en kaskad av underleverantörer, frånvaron av verklig konkurrens då det gällde att säkra kontrakten samt frånvaron en seriös kontroll av de program som utförts förklarar de i förhållande till de investerade beloppen ynkliga resultaten.

För att komplettera bilden av detta historiska nederlag skulle man kunna tillfoga Nato’s interna problem och experternas nästan totala misslyckande, oavsett om expertisen funnits inom departementen eller producerats hos tankesmedjor. I motsats till exempelvis norrmännen och australiensarna har Frankrike inte ansett det vara värt med en tillbakablick på sitt engagemang i Afghanistan. Ett engagemang som kostat ett hundratal [franska] militärers liv och flera miljarder euro. I nuvarande läge kommer tanken på en kritisk bilans sannolikt att förbli en from önskan. Fast vi skulle tjäna mycket på att ställa frågan om vad Natos första krig och första nederlag resulterat i.

Summa summarum vore det nog bäst att låta afghanerna sköta sitt. För värre än genom Natos ingripande kan det knappast bli. Det är den slutsatsen jag drar ur Adam Baczko’s och Gilles Dorronsoro’s analys.

Som vanligt håller DN:s ledarredaktion inte med mig. I ledare av den 14 april 2021 ’Biden retirerar - men västvärlden får inte svika Afghanistan igen’ menar ledarredaktionen att ’folket riskerar åter att bli förlorare’. D v s att Natos inblandning skyddat afghanerna ett tag från att bli förlorare. För att inte glömma att ’med de utländska trupperna har följt ett ekonomiskt och humanitärt bistånd som hållit landet under armarna’. Otack är som vanligt världens lön. Och skammen DN:s.

-----
Precis när jag hade skrivit färdigt och artikeln skulle publiceras kollade jag om ny information tillkommit hos DN. Och det hade den, med besked. I form av en lång artikel av danske journalisten Carsten Jensen med rubriken ”Evighetskriget i Afghanistan slutar i ett nederlag”. Där fanns ordet nederlag med och mycket annat jag saknat i ledarredaktionens analys. Det Carsten Jensen skrivit bekräftar i stort Adam Baczko’s och Gilles Dorronsoro’s analys. Men tillför också till andra aspekter. Jag nöjer mig med att citera en:

”Talibanerna räckte efter nederlaget fram handen till försoning. USA avvisade den. Det shiamuslimska Iran som fruktade de sunnimuslimska talibanernas fanatism föreslog USA ett samarbete. Det avvisades. Pakistan lät talibanerna korsa fram och tillbaka över gränsen så att de alltid kunde dra sig tillbaka när de blev trängda. USA var maktlöst.”

Så långt Carsten Jensen.

I efterhand funderade jag på ytterligare en sak. Hur avspeglar sig den hemska perioden i Afghanistans befolkningsutveckling?

Till min förvåning avspeglar den sig inte alls, se FN:s statistik nedan. Befolkningsökningen fortsätter som om ingenting hänt. Till skillnad mot krisen på 1980-talet då Sovjet drog undan sitt stöd för den kommunistiska regimen som angripits av mujahedinrebellerna. Jag nöjer mig med att citera det i sammanhanget relevanta avsnittet ur engelska Wikipedia (ii):

” A Soviet-organized regime ….filled the vacuum. Soviet troops in more substantial numbers were deployed to stabilize Afghanistan under Karmal, marking the beginning of the Soviet–Afghan War. The United States and Pakistan, along with smaller actors like Saudi Arabia and China, continued supporting the [mujahideen] rebels, delivering billions of dollars in cash and weapons including two thousand FIM-92 Stinger surface-to-air missiles. Lasting nine years, the war caused the deaths of between 562,000 and 2 million Afghans, and displaced about 6 million people who subsequently fled Afghanistan, mainly to Pakistan and Iran.

https://www.countryaah.com/afghanistan-population/



(i) https://journal.lemonde.fr/data/1405/reader/reader.html?t=1620071784117#...
(ii) https://en.wikipedia.org/wiki/Afghanistan

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-05-06