Migrationen som utpressning

I franska Le Monde av den 30 juni 2021 hittade jag artikeln ’Europa och ’migrationen som utpressning’i av Philippe Bernard som rör Sverige lika mycket som Frankrike. Eftersom liknande artiklar i stort sett saknas i den svenska dagspressen kan det vara värt att bjuda på en översättning. Jag vill samtidigt betona att jag ingalunda håller med författarens generalisering (artikelns sista mening) ”även om migranterna på många sätt representerar en rikedom…”. Det är ostridigt att många migranter utgör ett positivt tillskott till det land där de slutligen hamnar. Men långt ifrån alla. Och frågan om huruvida migrationens sammanlagda effekt på mottagarlandet är positiv eller negativ kan skilja sig avsevärt från fall till fall. Nu till själva artikeln:

Bakom varje immigrant finns en emigrant vars ursprung påverkar mottagarlandets nationella sammanhållning. Ingen människa som går i exil gör ett streck över sitt forna liv. Enligt Abdelmalek Sayad’s analys i boken Den dubbla frånvaron (förlaget Seuil, 1999). Sett i sin helhet berör migrationen inte enbart mottagarlandet utan utgör en del av den internationella verkligheten som påverkar de geopolitiska styrkeförhållandena.

Genom att Marocko måndagen den 17 maj plötsligt öppnade sin gräns mot den spanska enklaven Ceuta och lät omkring 8 000 av sina ofta mycket unga medborgare ställa sig i kö åt EU-hållet för att utöva tryck på Madrid i frågan om Västra Sahara hamnade denna alltför ofta dolda verklighet i blickpunkten: immigrationen som ett vapen i händerna på länderna i söder, ett trumfkort i de svagas händer för att utöva påtryckningar på de som har makten. Det är inte enbart genom krig, förföljelser och fattigdom som människor fördrivs och attraheras av de välmående ländernas dragningskraft, utan dessa människor fungerar också som pjäser på de diplomatiska relationernas väldiga schackbräde.

Denna verklighet är ingalunda ny. År 1980 försatte Fidel Castro den amerikanska presidenten Jimmy Carter i en brydsam situation genom att öppna emigrationskranarna i staden Mariels hamn för att därigenom skapa ett okontrollerat flöde av migranter, bland dem många brottslingar som i detta syfte släppts av myndigheterna. Sedan dess utgör de latinamerikanska ländernas migrationstryck en central punkt i relationerna mellan Mexiko och USA samt i USA:s politiska liv.

Rollen som polis

I Europa har ’migrationen som utpressning’ fått ett utrymme som ökat parallellt med Schengenområdets utveckling där den fria rörligheten självfallet fört med sig en sträng kontroll av de yttre gränserna. Sedan 1990-talet har den europeiska, på outsourcing baserade politiken bestått i att överlåta denna kontroll åt EU:s grannar, i första hand till länderna i Maghreb och på senare tid även till Turkiet. EU överlämnade till grannländerna uppdraget att hindra illegala invandrare från att ta sig in i unionen. Som motprestation finansierar EU övervakningsinstallationer, tillfälliga interneringscentra och gränsvakter samt beviljar viseringsfaciliteter för dessa länders medborgare samtidigt som EU kräver att de undertecknar avtal som förpliktigar dem att återta illegala invandrare och att skärpa sin immigrationslagstiftning.

Under trycket från EU har flera afrikanska länder accepterat att anse som ett brott när någon [utan tillstånd] lämnar landet. Rätten att ”lämna vilket land som helst inklusive sitt eget”, som ansågs som fundamental då Sovjetunionen struntade i det, har inte förmått motstå skillnaden i styrkeförhållande mellan Afrika och EU. Trots att det är inskrivet i artikel 13 hos Deklarationen av mänskliga rättigheter från 1948. Samtidigt som EU de facto relativiserar deklarationen ingår denna rätt även i EU:s egen konvention om mänskliga rättigheter.

Genom att överlåta kontrollen av sina gränser till andra uppmuntrar EU dessa att använda migrationen för utpressning mot sig själv. Makthavarna vid EU:s gränser är medvetna om detta och om hur rollen som polis som de begåvats med kan användas. Under lång tid har Mohammed Khadaffi excellerat i detta tragiska spel genom att blockera embarkeringen av migranterna vid Libyens kust alternativt uppmuntra fartyg att avgå med ett stort antal migranter, helt beroende av den för ögonblicket rådande relationen till EU och i synnerhet till Italien. År 2010, ett år innan han föll, krävde den libyske diktatorn ’minst 5 miljarder Euro per år av EU’ för att ’undvika ett svart Europa’.

I mars 2020 manipulerade den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan migranterna genom att påstå att EU:s gräns var öppen. Bakom Erdogans agerande fanns önskemålet om att omförhandla 2016 års avtal enligt vilket Ankara förpliktigat sig att stänga rutten mot Europa åt syriska flyktingar till ett pris av ca 6 miljarder Euro.

Ursprungsländerna besitter en annan hävarm genom att vägra att utställa konsulära pass som krävs för att illegalt [i EU] invandrade migranter skall släppas in i ursprungslandet efter att de förts tillbaka till dess gräns. Vägran att åter släppa in papperslösa är ett av de viktigaste skälen för att endast 30 % av besluten om återförande verkställs inom EU. En annan slags betalning [som krävs av EU] är den för samarbete inom underrättelseväsendet med avseende på terroristverksamhet.

Det stora köpslåendet i samband med migrationen ligger endast i sin linda. Länderna kring Medelhavet vet om de potentiellt skadliga effekterna på de europeiska samhällena (en hårdnande allmän opinion, tillväxten av extremhögern) och på själva EU, som får dem att bryta mot sina egna principer. De genom Covid-19 förorsakade ekonomiska och sociala spänningarna i kombination med svagt rotade demokratiska principer förklarar varför ett land som Marocko likt länderna söder om Sahara kan få sina ungdomar att riskera sina liv i Medelhavet. (ii)

Ifall Europa vill undvika vara ett offer för vissa länders skrupellösa politik bör man leta efter permanenta och solidariska mekanismer för reglering av migrationen som medger att Unionen förblir trogen sin tradition av öppenhet och asyl. Som oroande i sammanhanget framstår det stora misslyckandet av ’immigrationspakten’ som av det tjugosju presenterats som en godtagbar kompromiss. Genom att vara en fästning men samtidigt inte förmå att på ett koherent sätt se till vem som släpps in och vem som får lämna har EU placerat sig i en migratorisk återvändsgränd.

Även om migranterna på många sätt representerar en rikedom utgör de också diplomatiska utmaningar. En human policy som tar hänsyn till detta får inte bortse från att migranterna kan vara offer för inte enbart förföljelse och fattigdom men också för cynismen hos makthavare i de länder de kommer från eller de länder som de passerar.


(i) https://journal.lemonde.fr/data/1452/reader/reader.html?t=1622409125112#...
(ii) https://www.dn.se/varlden/spanien-mycket-oroat-over-marockos-militanta-a...
Vad gäller Marocko tillkommer som en viktig faktor den aktuella konflikten med Spanien beträffande Västra Sahara. Till saken hör att Frankrike och USA synes stå på Marockos sida, fast av olika anledningar. Åter ett exempel på EU:s oförmåga till ett enat diplomatiskt agerande.

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-06-02