Israel genomgår en djup moralisk kris

Rubriken hos en artikel som publicerats i dagens (2021-06-17) Le Monde och återpublicerats tillsammans med några kommentarer på den franska judiska sajten https:/www.jforum.fr. Författaren Eva Illouz är en i Marocko född fransk-israelisk sociolog som innehar en ledande befattning på universitetsnivå (directrice d’études – studieledare - vid l’Ecole des hautes études en sciences sociales = Socialhögskolan). Artikeln kan fungera som korrektiv för en mängd illa underbyggda – för att inte säga töntiga eller vilseledande - påståenden om utvecklingen i Israel som på sistone stått att läsa i den svenska dagspressen och på en del bloggar. Inga namn nämnda. Det är av den anledningen som jag valt att presentera en översättning till svenska.

Att analysera spänningar i ett samhälle är en farlig övning. I synnerhet när det rör sig om Israel. Hur kontroversiellt dess politik än är så går det aldrig att skilja den hebreiska staten från sitt folk, som är föremålet för urgammalt hat. Ett hat som vill gärna hitta en enkel anledning för att kunna ifrågasätta israelernas rätt till politisk suveränitet. Men det är inte enda problemet som denna analys ska tackla: går det verkligen att bedöma Israel på samma sätt som ett europeiskt eller amerikanskt land? Eftersom Israel råkar befinna sig i ett stort område som i geopolitiskt avseende är ett arv kolonialismens lämnat efter sig och är fylld av religiös radikalism och av politiska regimer på fallrepet?

En sak är dock säker. För närvarande genomgår Israel en moralisk kris som inte går att bortse från.

En undersökning genom Israel Democracy Institute (en konservativ Think Tank) visar att en majoritet av israelerna år 2020 varken litade på sina offentliga institutioner eller deras företrädare. Såsom att endast 32 % litade på pressen. År 2012 innan Netanyahu ens anklagats visade en opinionsmätning att hälften av befolkningen trodde att landets ledarskap var korrumperat.

I en undersökning rörande norra och södra Italien visade politologen Robert Putnam från Harvard att förtroendet för institutionerna (det som han kallade det ’sociala kapitalet’) är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och för att upprätthålla god demokratisk ordning. När det sociala kapitalet är negativt reduceras samhället till en hobbesiansk värld [en värld enligt den brittiske filosofen Thomas Hobbes], där var och en slåss för sin grupps eller klans eller familjs intressen i stället för att ägna sig åt att skapa och försvara konceptet som har det gemensammas bästa som mål. Symptomatisk för denna utveckling är att 77 % av israelerna föredrog Donald Trump och inte Joe Biden vid senaste amerikanska valet, d v s den vulgära brutaliteten framför den mänskliga nyktra synen.

Israel är inte en demokrati som andra. Israel är en på säkerhet inriktad demokrati (démocratie sécuritaire) som kanske inte ha någon motsvarighet i hela världen. Att vara en på säkerhet inriktad demokrati innebär att ständigt vara påverkad av den fundamentala och permanenta tanken på överlevnad. Vad gäller landets institutioner innebär detta att armén, underrättelsetjänsterna och hemliga agenter spelar en central roll i det politiska livet och även vad gäller samhällsmoralen och kulturen. Det bildar på så sätt ett mönster som påverkar hur folk agerar och en världsbild som kan kallas ’säkerhetsfixerad’ (’sécuritisme’).

När fixeringen på säkerhet blir institutionaliserad ger detta upphov till ett antal följdverkningar. Den första är att det faktum att världen består av vänner och fiender ges högsta prioritet, en vision som rent principiellt icke är förenlig med den liberala synen som bildar demokratins grund och tenderar åt att sudda ut distinktionen mellan vänner och fiender. Det är just detta koncept som utgör grunden för EU:s uppbyggnad. Uppfattningen att staten måste slås för sin överlevnad innebär också att respekten för lagarna ifrågasätts. Som den israeliske journalisten Ronen Bergman visat i en stor bok ’Stå upp och döda premiärministern’ (Förlaget Grasset, 2020), har den israeliska staten sedan sin tillkomst struntat i internationella lagar och utfört mord utanför landets gränser på alla de som utgjorde ett hot mot dess säkerhet (iranska ingenjörer inom kärnkraftsområdet, f d nazister, o s v).

Enskilda intressen har företräde framför lagen

Även om de europeiska nationerna är långt ifrån kompetenta att ge undervisning i moral åt ett litet land som angrips från alla håll sedan judeutrotningens slut, så är resultatet dock en på sin säkerhet fixerad nation som tenderar att prioritera sina intressen framför lagen. Rädslan som ligger till grund för det israeliska psyket skapar en vision av internationella relationer där makten ersätter rätten. För det tredje utesluts hos en på säkerhet fixerad demokrati alla som misstänks att representera en fara för nationen, inte genom ekonomiska medel som hos västvärldens demokratier, utan genom ideologiska och institutionella mekanismer som har sitt ursprung i den enorma säkerhetsapparaten.

Fixeringen på säkerhet har funnits i det israeliska samhället sedan dess tillkomst. De första israeliska styresmännen som var indränkta i socialismen var jonglörer och illusionister: å ena sidan förmådde de att skapa en demokrati fullt av liv, å andra sidan fördriva araberna från deras land, erövra territorier, beröva de araber som var israeliska medborgare deras rättigheter. Den politiska kulturen som de skapade fascinerar på grund av att den är ett kontinuerligt sicksack mellan kolonialism och demokrati, militarism och skapande av en rättsstat. Men under Netanyahus långa maktinnehav har balansen och illusionerna förflyktigats. Säkerhetstänket har ingått en allians med, å ena sidan, en messiansk ultranationalistisk ideologi och, å andra sidan, en religiös ultraortodox sådan. Dessa båda ideologier har förstärkt spänningarna inom samhällskroppen och gör formuleringen av det gemensamma bästa kring vilket de olika israeliska sociala grupperna kan finna varandra mer och mer osannolik.

Messianismen är ett fenomen som förenar många religiösa strömningar genom sin bekräftelse av jordens och rymdens helighet så att jorden blir en plats för hela folkets frälsning. Samma religiösa ledare som tillskriver folkets och nationens renhet stor betydelse vill innerst inne utesluta främmande människor. De underkastar sig Guds lag och är beredda att offra sig. Detta messianska projekt struntar i den pragmatiska synen som vet hur man navigerar mellan krav som är varandras motsatser. Det struntar i den pragmatiska synen på grund av att det sakrala definitionsmässigt inte är förhandlingsbart. Med den inre blicken riktad på det tredje Templets metafysiska storslagenhet är en territoriell kompromiss utesluten. Denna ideologiska radikalisering beledsagas av en annan process som är inte mindre oroväckande.

De ultraortodoxa har varit Netanyahus trognaste partners och företrädda i Knesset [Israels parlament] i minst tre decennier. Deras politiska partier har lyckats med bedriften att förse de ultraortodoxa med privilegier som inte någon annan grupp i världen innehar (även om många av dem lever i fattigdom). De behöver inte göra militärtjänst; männen arbetar inte och får livslångt ekonomiskt stöd när de studerar hos en religiös institution; de har familjer med sju eller åtta barn, och får ekonomiskt stöd för sin familj; de har full frihet att inte läsa ämnen som anses som väsentliga i västvärlden, såsom engelska, matematik, eller litteratur. De ultraortodoxas privilegier har under pandemin gått från att enbart uppröra andra till att inte längre kunna tolereras eftersom, då samhället i övrigt varit helt stängt, synagogor och skolor hållits öppna utan något som helst ingripande från ordningsmaktens sida. Dessa privilegier som saknar motsvarighet har möjliggjorts genom den icke ortodoxa befolkningens arbete och militärtjänst.

Denna situation har lett till ekonomiska resultat som märks. Enligt ekonomen Dan Ben-David har skillnaden i produktivitet mellan G7-länderna, som står i täten för den utvecklade världen, och Israel mer än trefaldigats. Den genomsnittliga basala kunskapen i matematik, naturvetenskaperna och läskunnigheten hos israeliska barn ligger under genomsnittet för alla andra utvecklade länder. Detta tal inkluderar dessutom inte ens de ultraortodoxa barnen, som inte läser de grundläggande ämnena och är inte med i internationella prov. Idén om ett gemensamt väl är helt okänd hos de ortodoxas politiska rörelser, som har utvecklat en politisk vana som består i att tillskansa sig ett maximum av privilegier från staten och medborgarna utan vilket de inte skulle kunna föra ett liv utan att arbeta. Allt detta har gett upphov till en på personliga och gruppintressen baserad politik – som redan från början framför allt kommit de ultraortodoxa tillgodo – och icke en vision av det allmännas väl som sträcker sig längre än politikens målsättning att eliminera fienden.

Statsapparaten har således blivit ett tomt skal, vars enda funktion är att plundras av intressegrupperna. Israel är vittne av å ena sidan ett tomrum och en avgrundsdjup cynism (vilket förklarar närheten till Trump) och å andra sidan en ideologisk och messiansk radikalism (vilket i sin tur också förklarar den ökande närheten till den amerikanska supremasistiska, antisemitiska och konspiratoriska Tea Party-högern). Det är denna blandning som är källan för den djupa moraliska kris som staten Israel genomgår.

Det finns folk som viftar bort sådana ställningstaganden i en handvändning och åberopar Israel som ’start-up nation’ genom att hänvisa till civilsamhällets vitalitet, till en demografisk ökning som får Europas minskande befolkningar att drömma, till en demokrati som tar till ordet, till eklatanta diplomatiska segrar i Abraham-avtalen [som undertecknats år 2020 i Washington mellan de Förenade arabiska emiraten, Bahrein och Israel], till en vaccinationskampanj som får de största nationerna att blekna. Svaret på allt detta är att dessa segrar inte förmår dölja det faktum att Israel är avsevärt försvagat vid utgången av Netanyahus långa regeringsinnehav. [den judiska] Diasporan och det amerikanska demokratiska partiet, som hela tiden varit Israels viktigaste stöd, håller på att distansera sig, och en kanhända irreparabel splittring av det judiska folkets själ håller på att uppstå. Det som Israel vunnit i territoriellt avseende har det förlorat i legitimitet, inte enbart vad gäller utifrån andra nationers synvinkel, utan även med avseende på en del av det judiska folket självt. Spänningarna inom Israel har aldrig varit så stora, självfallet mellan judar och araber, men även och framför allt mellan olika israeliska judiska grupper, som inte längre har känslan att tillhöra samma folk.

Israel genomgår en djup moralisk kris. I stället för att använda sig av den för att ställa sionismen vid skampålen vore det mer intressant att få veta hur omvärlden och den judiska diasporan skulle kunna hjälpa Israel att komma ur krisen.


Kommentarerna på https:/www.jforum.fr under rubriken Israël: profonde crise morale? (observera frågetecknet) är inte helt nådiga. Inte särskilt överraskande. Den israeliska vänstern beskylls för att attraheras av västländernas syn på mänskliga rättigheter och strunta i att den därmed förlorar sin själ. Enligt kommentarens bildspråk står valet mellan Aten och Jerusalem. Det som många gånger stör mig är att personer eller media som marknadsför Israels intressen ofta appellerar till min ’atenska’ (d v s västvärldens inte etniskt baserade) syn på mänskliga rättigheter (i). En syn som i vart fall https:/www.jforum.fr förkastar för sin egen del. Till förmån för en som placerar Jerusalem i högsätet.


(i) Inte nödvändigtvis alla sorters mänskliga rättigheter som prackas på mig av olika intressegrupper. Utan mänskliga rättigheter med utgångspunkten att jag behandlar andra som jag vill behandlad av andra. För säkerhets skull passar jag på att påpeka att jag ingalunda delar Illouz’s skönmålning av Joe Biden i förhållande till Donald Trump.


Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-06-19