Gängkriget i gränslandet

Gängkriget i Göteborgs Biskopsgården. DN 2021-03-13 (i). Gränsen mellan Norra och Södra sidans gängområden går från hållplatsen för spårvägen utanför daghemmet, upp längs slänten nedanför nybygget, genom bostadsområdet och bort mot skogen runt Svartemosse. (ii)

Året var 1965. Peter och Birgitta med dottern Elisabeth hade just flyttat in i sin lägenhet på Klimatgatan. Som de första hyresgästerna i det nyss färdigställda hyreshuset. Ruth och jag hälsade på senhösten samma år. Det var så tyst, så tyst i området när vi letade oss fram till rätt port. Det inte mycket man kommer ihåg från den tiden, men en detalj har etsat sig fast i mitt minne. Deras dotter Elisabeth, som nyligen börjat prata, stod vid ett av fönstren som räckte nästan ned till golvet och tittade sorgset ut. ”Fåglarna borta”. Det var sorgligt, så ensamt som det bara kunde vara i Biskopsgården på den tiden. För lilla Elisabeth.

Numera har tystnaden brutits med besked. Ersatts av knall och skrik. Det skjuts och sprängs friskt i Biskopsgården. Det senaste året har ett 50-tal personer frihetsberövats, men ändå fortsätter det. Det pågår ett ständigt gängkrig. Och det vimlar av teorier och frågor kring gängkriget.

Så snart som något hoppingivande nämns kommer en gardering. Som när polisen skryter med att ”Vi bedriver ett mycket offensivt polisarbete mot de som skjuter eller står bakom skjutningarna och det har fått effekt.” Att polisarbetet ger en bestående effekt vill inte ens DN tro på. Och menar att polisens framgångar paradoxalt nog har lett till nya problem i form av ett maktvakuum som snabbt håller på att fyllas av skjutglada arvtagare.

Medan polischefen Jörgen Thorén menar att ”det krävs långsiktigt arbete från hela samhället för att bryta våldsspiralen”. Eller, med andra ord, att polisen medger sin oförmåga att få slut på våldet och lägger över ansvaret på oss. En metod som svenska politiker och tjänstemän numera använder sig av standardmässigt när de inte klarar sin uppgift.

Föräldrarna vill se ett slut, men en fråga hänger i luften: varför har konflikten i Biskopsgården blivit så långdragen och så blodig? Den som har svar på det har ju liksom lösningen.” Det säger Mia Sundkvist, en av de boende och därmed drabbade. Och ger som svar att det är tillgången på vapen och motsättningarna mellan gängen i Norra och Södra Biskopsgården. Men tycks inte fundera över hur konflikten börjat och varför. Eller fundera över att det funnits en tid då den sortens gängkonflikter och kriminalitet var okända.

Det famlas efter förklaringar. Ingen vågar ställa frågan varför det var dödstyst i Biskopsgården år 1965. Utan att någon dödats.

Jag vill påstå att jag har svaret. Men behåller det för mig själv. För att inte tvinga skribenten Cari Cato, polischefen Jörgen Thorén och Mia Sundkvist att tiga besvärat för att inte riskera bryta mot värdegrunden.

Wikipedia: Biskopsgården utgjorde förr gränsland mellan Sverige och Norge. Fornminnen berättar om tidiga bosättningar och ceremonier. I väster gick fram till 1658 riksgränsen mot Norge. På vikingatiden var Stora Vette riksgränssten mellan de båda länderna. Stadsdelen har namn efter ett hemman i Lundby by, vilket är omnämnt första gången år 1600. Antagligen var det förr ett biskopsgods.

Efter tre och ett halvt sekel har Biskopsgården återgått till att vara gränsland.

(i) https://etidning.dn.se/2357/dagens-nyheter/390695/2021-03-13/r/8
(ii) https://www.dn.se/sverige/ingen-vet-langre-hur-gangkriget-startade-anda-...

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-03-13