Europa åttio år efter ’Barbarossa’

Det är så rubriken av Ronald Barazons artikel (i) i nättidningen Deutsche WirtschaftsNachrichten (DWN) börjar. Och fortsätter med ’Europa är splittrat och hjälplöst medan Nato eldar på konflikten med Ryssland’.

Artikeln är lång men väl värd att ta till sig. Jag tackar Ronald Barazon (ii) och förlaget för medgivandet att få publicera en översättning. Nu till själva artikeln:

Denna vecka infaller 80-årsdagen av Hitlertysklands överfall på Sovjetunionen. Den 22 juni 1941 startade den nationalsocialistiska regimen angreppet på Ryssland under pseudonymen ’Unternehmen Barbarossa’ (Aktionen Barbarossa) och med detta den systematiska utrotningen av en avsevärd del av den sovjetiska befolkningen. Aktionen slutade med 27 miljoner döda som mördats på ett brutalt barbariskt sätt. Som exempel för alla gräsligheter påminns om den två år och fyra månader varande belägringen av Leningrad – förra och nuvarande Sankt Petersburg – med vilket stadens befolkning skulle fås att dö av hunger. De facto svalt 1,1 miljoner av Leningrads invånare ihjäl. Årsdagen erbjöd den tyske förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier ett tillfälle för att hålla ett utomordentligt berörande tal och den ryske presidenten Vladimir Putin ett tillfälle för en utmärkt artikel i ’Die Zeit’. Båda presidenter beklagade att man inte hade lärt sig av katastrofen och påminde om att utsikten på att få till stånd ett fredligt Europa från Atlanten till verkade finnas inom nära räckhåll under de gångna åtta årtionden. Men idag, och det vet båda presidenter och även alla, som visar en gnutta intresse för temat, dominerar spänningarna mellan öst och väst. Ett närmande inom Europa känns rätt så avlägset.

En fredlig politik är statsöverhuvudens eget ansvar. Till vem är det som de sänder sina signaler?

Till vem sänder statsöverhuvudena sitt budskap? Vem är det som ska rädda Europa? Det kan endast statsöverhuvuden och regeringar åstadkomma. Nästan utan undantag önskar Europas medborgare en fredlig och solidarisk kontinent. De har för länge sedan nått av fredens budskap; nästan alla människor vet att hatfulla paroller mot påstådda fienden i slutänden endast leder i fördärvet. Jag skrev ’nästan’, för det finns givetvis även de som inte vill någon fred, såsom det visar sig hos partier som blomstrar i hela Europa och skördar poäng med paroller, vars språk ofta erinrar på den nationalsocialistiska propagandan. Emellertid utlöses sådana utvecklingar genom att regeringarnas misslyckande, de regeringar som visserligen betonar det fredliga Europa men faktiskt utsätter freden för en risk. Icke kompetenta regeringar främjar alltid proteströrelser.

Utvidgningen av Nato borde ha stoppats innan krisen i Ukraina

I sin artikel skriver Vladimir Putin helt rätt, att krisen i Ukraina inte utlösts genom Ryssland utan genom Nato. Den konsekvent bedrivna utvidgningen österut var en helt felaktig provokation av Ryssland, som betraktar Ukraina, Vitryssland och Georgien som till landet omedelbart angränsande områden och som har sin svartahavsflotta och sin medelhavsflotta stationerad på Krim. Varför har Nato ständigt lockat Ukraina med ett medlemskap när man ändå inte var beredd att ta upp landet som medlem? Räckte det inte med att – från norr till söder – Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Rumänien och Bulgarien bytte inflytandesfär från Moskvas till Nato:s?

Där borde västmakternas regeringar stoppat för länge sedan och bromsat Natos båda generalsekreterare Anders Rasmussen (2009-2014) och Jens Stoltenberg (2014 – fram till idag). Men exakt detta hände inte. Båda fick ostört bedriva Europas nya klyvning och konfrontera Ryssland. Medan en av dem som borde kunnat sätta stopp för denna usla politik var dagens tyske president Frank-Walter Steinmeier. Han var förbundsrepublikens utrikesminister från 2005 till 2009 och ytterligare en gång från 2013 till 2017.

Putins vänliga signaler i tidningen ’Zeit’ och hand auktoritära regim bildar står i krass motsättning mot varandra

Men även Vladimir Putin måste kritiseras. I sin artikel framställer sig den ryske presidenten sig om försvarare av ett fritt Europa där Ryssland vill agera som en del av en konsert av stater som står på vänskaplig fot med varandra. Under de första åren efter hans tillträde var den positioneringen helt trovärdig. Han korrigerade regeringen Jelzins katastrofala ekonomiska felsteg och gav befolkningens hoppfulla uppbrottsstämning fritt utrymme. Men fr o m åren 2010 och 2011, då den ryska ekonomin fortfarande led starkt av den världsomfattande finanskrisen, började Putins rädsla för ett slut i förtid av sitt presidentskap att dominera hans agerande. Gång på gång, steg för steg, eliminerade han samtliga politikfria sfärer i Moskva och regionerna. Därutöver såg han gång på gång till att ledande personer inom politiken och militären avsattes, personer av vilka han antog att de skulle kunna bli farliga för honom själv. Kröningen av denna politik är nu den brutala förföljelsen av sin konkurrent om presidentämbetet, Alexander Navalny. Utan tviven kan en sak konstateras. Putins auktoritära regim är ingen partner för ett fredligt och demokratiskt Europa.

Mot sina landsmän rättfärdigar Putin sin diktatoriska politik med det - påstådda - hotet från väst. Som följd av det tyskt-ryska kriget 1941-1945 är rädslan för ett överfall västerifrån faktiskt djupt förankrat i ryssarnas kollektiva minne. Även minnet av de napoleonska krigen har funnits i Ryssland i tvåhundra år och hålls genom Putins regering medvetet vid liv. En utställning vid Kremlmuren visade på kartor vid vilka orter fransmännen stod år 1812 och att tyskarna gått i ställning 1941 vid just dessa orter. I detta samband får man faktiskt klaga på att Nato med sin politik konfirmerar den eviga parollen ’Opaznost s zapada’ – Faran västerifrån – och därmed rättfärdigar Putins odemokratiska inrikespolitik.

Natos anti-rysslandpolitik har Putin fått att ingå partnerskap med Kina

Med sin olycksaliga politik har Nato inte enbart cementerat den europeiska klyftan mellan öst och väst och främjat Putins auktoritära ledarskap i Ryssland. Den har även löst ut en geopolitisk dramatisk utveckling: idag är Ryssland en nära partner till Kina, trots att Putin inte ville välja den vägen på grund av att Peking agerat snarare nedlåtande mot Moskva och behandlat den ryske brodern som en fattig släkting. Det är anmärkningsvärt att kineserna ständigt fruktar att Ryssland åter vänder sig till väst; det framgår av att Peking appellerar åter och återigen till Moskva, vilket också rapporteras om i kinesiska statliga media. Följaktligen ses det av Joe Biden nyligen möjliggjorda närmande till Moskva med kritiska ögon och – till en viss grad – även med nervositet.

Från 1945 och fram till 1991 fanns inte möjlighet till ett samarbete med Sovjetunionen

Det är viktigt att ge svar på följande fråga: Varför drogs inte de rätta slutsatserna ur andra världskrigets katastrof och i synnerhet ur det tyska förintelsefälttågets ohyggligheter i de områden som i dag bildar Vitryssland, Ryssland och Ukraina? Varför närmade sig inte Sovjetunionen och Tyskland på samma sätt som de tidigare ärkefienderna Tyskland och Frankrike?

Nu är det så att, fram till Stalins död 1954, ett närmande mellan väst och öst varit rätt och slätt otänkbart, eftersom diktatorn hade satt sitt ok på hela sovjetriket, stoppat all slags kontakt mellan sovjetiska medborgare med yttervärlden och var i behov av att använda den påstått krigslystna västvärlden som syndabock för sin terrorregim. Visserligen försökte hans omedelbara efterträdare Nikita Chrusjtjov att bana vägen för en uppluckring, men misslyckades med att få kommunismen och liberalismen att kommunicera. Därefter fortsatte den ryska ledningen med Stalins auktoritära politik och undertryckte frihetsrörelser av olika slag, ex vis 1953 i DDR, 1956 i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien. Först i och med slutet på Sovjetunionen kunde ett samarbete mellan Öst och Väst påbörjas. Under de senaste trettio åren har denna chans åter och återigen spelats bort – och är i dagsläget totalt förstörd.

Västeuropa har misslyckats vid upprättandet av en funktionerande union

Med tanke på att ett samarbete med den sovjetiska ledningen var inte möjlig fram till 1991 ställer sig frågan om vad Västeuropa gjort mellan 1945 och 1991 för att bygga upp ett fredligt och solidariskt Europa. Även där ser balansräkningen inte särskilt övertygande ut. Visserligen är det en stor framgång att Frankrike och Tyskland beslutit att för gott begrava sitt fiendskap och sluta varaktig fred. Med tanke på de många krigen och stora konflikter under de gångna seklerna innebär detta utan tvivel en stor omsvängning. Även grundandet av den europeiska gemenskapen (EG/idag EU) kan ses som fredshandling. Emellertid får man inte glömma att alla dessa åtgärder skedde under intrycket av blodbadet och förstörelsen genom andra världskriget. En paradox blev tydlig först efter Sovjetunionens sammanbrott: järnridån och den som det ’kalla kriget’ betecknade ständiga konfrontationen mellan öst och väst främjade sammanhållningen inom Västeuropa – det fanns således en sammanslutning mot den gemensamma fienden, men icke en sammanslutning för att uppnå ett gemensamt mål.

D v s: man bortser från att man med negationer såsom ’Aldrig mer krig’, ’Aldrig mer diktatur’, ’Aldrig mer koncentrationsläger’ inte skapar några strukturer. Antagandet att Europa skulle växa ihop av sig självt har visat sig vara en illusion. Bristerna hos det bräckliga bygget kom tydligt i dagen när det uppstod en heterogen struktur genom att de tidigare medlemmarna i Warszawapakten som var Moskvas vasaller togs upp i EU. För dem var inte sammanhållningen trumf. Där dominerar krafter som strävar åt olika håll och integrationen möts av skepsis. Alla försök att skapa en väl strukturerad union strandade på grund av medlemsländernas nationalism – för övrigt inte enbart de nya medlemmarnas, utan även de gamlas, såsom omröstningsresultaten i Frankrike och Nederländerna om en europeisk författning visade år 2005. Fram till idag bedriver de efter Storbritanniens utträde kvarvarande medlemsländerna fortfarande inte någon gemensam utrikespolitik och förfogar inte över ett gemensamt territorialförsvar. På många sätt verkar de som ett påhäng av storebror USA.

I slutänden bestäms den europeiska politiken av USA

USA är i slutänden den makt som i väsentlig grad (med)bestämmer den europeiska politiken – och därmed på ett avgörande sätt bidrar till att splittra kontinenten. På andra sidan av den stora gölen menar man att uppfattningen att Ryssland är ärkefienden är fast förankrad i befolkningen och den politiska kasten. Amerika är också NATO:s dominerande nation och dess främsta finansiär. Med tanke på dessa omständigheter är det inte överraskande, att budskapen från NATO:s generalsekretariat mottas väl i Washington och att försvarspaktens mot Ryssland riktade politik, som bidrar i hög grad till att splittra Europa, tas väl emot i den amerikanska huvudstaden.<(em>

Till det kommer att Sovjetunionens tidigare vasallstater, som nu är medlemmar i EU, ständigt betonar hotet genom Ryssland. Detta beteende är helt förståeligt med tanke på Moskvas många årtionden varande dominans. Och så har Nato – och därmed i sista konsekvens USA – sörjt för uppbyggnaden av en försvarsmur vid EU:s östras gräns med soldater och raketbaser. I denna region tittar man också hellre åt Washingtonhålet än åt Brysselhållet där EU har sitt säte; i synnerhet Polen ger för det mesta ett intryck av att landet hellre skulle vilja vara en del av USA än av Europa. Ett faktum: eftersom det inte finns en egen europeisk politik är det USA:s position som för det mesta drivs igenom, och detta trots att förståelsen för Östeuropas särskilda förhållanden är mycket svagt utpräglad i Amerika.

Åttio år efter Nazi-Tysklands överfall på Sovjetunionen kan man således konstatera att det brådskar med en europeisk nyordning, men att förutsättningarna för en ny start tyvärr saknas. För ögonblicket pekar tecknen snarare på EU:s sönderfall och en återgång till ett sammelsurium av nationalistiska småstater som lätt kan bli stormakternas spelboll. Det är dags att appellera till alla ansvariga att rädda Europa, men kontinenten verkar trasslat in sig alldeles för mycket i historiens snaror. Att detta tillstånd inte konstituerar en användbar förutsättning för att klara av det faktiska hotet från kinesisk sida torde inte behöva understrykas.



(i) https://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/512847/80-Jahre-nach-Barbaro... - bakom betalvägg
(ii) Ronald Barazon var i många år den österrikiska dagstidningen Salzburger Nachrichten:s chefredaktör. I dag är han chefredaktör för tidskriften Der Volkswirt och moderator vid ORF (motsv SVT och SR).

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-06-29