Tänkvärt och läsvärt!

Diplomati är en pragmatisk process. Parterna anpassar sig, justerar och förhandlar fram en kompromiss, för att skapa en långsiktig och bra relation med varandra. I det antika Grekland skickades ambassadörer till andra stadsstater för att förhandla om allianser och handelsavtal. Under medeltiden var det kyrkan som svarade för internationella relationer och ambassadörerna var vanligen präster. Allianser konfirmerades ofta genom kungliga äktenskap. Wienkongressen 1815, som syftade till att återställa stabiliteten i Europa efter Napoleonkrigen, var en av de mest betydelsefulla diplomatiska händelserna under 1800-talet eftersom den etablerade ett system för kollektiv säkerhet och gjorde maktbalansen till en viktig princip i internationella relationer. Genom multinationella diplomatkongresser skulle freden upprätthållas.

Maktbalansen utvecklades till ett allianssystem. Med stora allianser skulle ingen makt i Europa någonsin riskera ett krig eftersom kriget skulle bli så stort och så förödande att det inte skulle vara värt det. Allianserna blev alltmer hemlighetsfulla och kommunikationerna bröt samman, vilket ledde till det massiva och förödande krig som allianserna skulle förhindra: Första världskriget. Efter kriget höll segrarmakterna en fredskonferens utanför Paris där Versaillesfreden undertecknades. Amerikanerna tyckte att det var en bra idé att dela upp Europa efter nationaliteter och ignorerade maktbalansteorin. I stället skapades ett antal svaga stater som var lätta för Nazityskland och Sovjetunionen att erövra, vilket ledde till ett nytt europeiskt världskrig.

Efter andra världskriget skedde ett antal betydande förändringar inom diplomatin, främst genom uppkomsten av FN. USA tog från Storbritannien över rollen som världspolis. Kärnvapenhotet blev den nya maktbalansen. Den var mycket farligare men förhoppningsvis skulle hotet om en total undergång få krig att framstå som alltför riskabelt för att någonsin testas. Det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen präglades av intensiv diplomati, där båda sidor försökte få övertaget genom propaganda, hemliga operationer och förhandlingar om vapenkontroll. Under Richard Nixon och Henry Kissinger försökte USA samarbeta med Kina för att få dem att fjärma sig från Sovjetunionen och på så sätt stabilisera maktbalansen.

När Sovjetimperiet gick under 1991 blev världen med ett humanitärt perspektiv bättre. Fler människor slapp leva med statlig terror. Emellertid, geopolitiskt blev världen sämre, eftersom maktbalansen försvann.

Om USA:s regering ansåg att en nation inte uppfyllde deras definition av demokrati, fria marknadsinstitu­tioner och en miljö där ”gemensamma värderingar kan blomstra” kunde USA med militärt våld åsidosätta det landets rätt till suveränitet och självbestämmande. Med andra ord tog sig USA:s regering rätten att bestämma vilken form av politiskt styre och ekonomiskt arrangemang som är bäst för vilken nation som helst i världen. Egentligen var det ingen nyhet. USA hade också tidigare banat vägen för brutala diktatorer, där man kan undra över de gemensamma värderingarna. Vad hade Carter-regimen för delad värdegrund med mujaheddin när Sovjet invaderade Afghanistan? Eller Eisenhower-regimen med Iran under shahens terrorvälde, som var beryktat för sina tortyrkamrar och världsledande med avseende på genomförda dödsstraff?

Läs vidare på Invandring och mörkläggning.