(Red) Att 50 % av en befolkning skulle behöva akademisk utbildning är osannolikt. Att sedan en stor del av studenterna inte ens klarar av att läsa kurslitteraturen säger väl tillräckligt.

Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

Den moderna statskonsten har uppfattningen, inte bara i Sverige utan i praktiskt taget hela västvärlden, är att kunskap är en avgörande produktionsfaktor. Länder som har mycket kunskap (vad det egentligen betyder är oklart, men det lämnar jag därhän) går det bra för, länder som brister i kunskap hamnar på efterkälken. Kunskap är den akademiska världens produkt. Universiteten utvecklar och förmedlar kunskap. Därför har de flesta länder satsat rejält på högre utbildning; i Sverige har den andel av en årskull som bedriver akademiska studier ökat från ungefär fem till över 50 procent sedan 1960-talet.

Jag är inte säker på att den här expansionen är värd pengarna även om ett land självfallet behöver ett antal personer med goda kunskaper i ämnen där universiteten bedriver forskning och utbildning, till exempel medicinare, arkeologer, ingenjörer, revisorer, tandläkare, konstvetenskapare och så vidare.

Läs fortsättningen på Det Goda Samhället.