Katerina Janouch skriver vad nog många tänker idag: ”Åh som man önskar att en landsfader reste sig ur ingenstans och tog Sverige med storm! Vi behöver inga fler utredningar – vi behöver en Vance.”

Plus ett gäng kraftfulla regeringsmedlemmar och andra som kan rensa i myndighetsträsket och driva en politik som gynnar Sverige och dess skattebetalare och inte bara alla andra. Men var finns de?

Katerina: Jag är en av dem som älskar JD Vance och hans genuina utstrålning, hans underdogperspektiv och hans omtanke om den lilla människan. Att han verkligen ser medborgarna, folket, skattebetalarna, löneslavarna – de som ständigt kränks, hånas och föraktas av makthavare som i valtider gör allt för att få deras sympatier – men så snart de röstats in i diverse regeringar, pissar de den lilla människan i huvdet och sviker alla sina löften.

Det har därför varit både underhållande men också bitvis tragiskt att bevittna svenska politikers och diverse vänsterblivnas hysteriska reaktioner och totala verklighetsförnekelse efter Vances legendariska tal på Allas Hjärtans dag på säkerhetskonferensen i München, där han skarpt och ogenerat kritiserade europeiska ledare för att undergräva yttrandefriheten och demokratiska värderingar. Han pekade på massinvandringen och att hotet mot Europa kommer inifrån och tog upp censur av oliktänkande röster.

Eftersom allt Vance sa var sant så väckte hans tal förstås bestörtning bland europeiska ledare som ju förrått sina folk. Tysklands försvarsminister Boris Pistorius avvisade Vances jämförelser mellan delar av Europa och auktoritära regimer som “oacceptabla”. Vår egen statsminister Ulf Kristersson såg besvärad ut och klappade inte händerna när Vance var klar med sitt tal. Ett antal Reinfeldtmoderater, med Gunnar Hökmark i spetsen, utgjöt sig i indignation och avfärdade Vance. Men så gör de alltid. När något inte passar, spyr man ur sig känslosås utan att bemöta i sak.

Vance trampade på ömma tår.

Läs vidare på Katten mot strömmen.