Mycket bra av Engellau om J.D. Vances tal i München.

En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.

Det är därför med avsevärd tillfredsställelse jag kan anmäla att jag blev imponerad igår. Jag gläder mig åt att jag alltså inte är sådan träbock som nog många, på goda grunder, misstänker mig vara. Den som till min förvåning väckte mig ur min tillvaro som torrboll var USA:s vicepresident J. D. Vance. Min oförmodade begeistring utlöstes av Vances tal i München inför en säkerhetskonferens som var smockfull av betydelsefulla europeiska människor.

Det hela var för mig helt oväntat, på sätt och vis en vändpunkt i samtidshistorien om man räknar från andra världskriget. Jag har varit med nästan hela tiden och iakttagit och därför kunnat formulera en geopolitisk, historisk grundregel om världsordningens karaktär. Enligt denna av mig fastställda fundamentallag ska Europa, kollektivt på statlig nivå samt även individuellt, alltid skälla på och vid särskilt upphetsade och ofta förekommande tillfällen hata USA med de uttrycksmedel som existerar såsom demonstrationer, nedgörande debattartiklar och allmänt bakgrundspladder när folk träffas. I det civila samhället kan man alltid prata skit om USA när man tröttnat på att klaga på vädret. Det tyder på god uppfostran.

Läs vidare på Det Goda Samhället.