Britannia rules what?

Global Britain in a competitive age. Titeln av en utredning (i) av den brittiska regeringen som offentliggjordes i dagarna. Som jag blev uppmärksam på genom en artikel i Neue Zürcher Zeitung (NZZ) (ii) med rubriken Imperial nostalgi eller geopolitisk realism? Efter Brexit strävar Storbritannien att ta sig tillbaka till den stora världen. Utredningen är på hela 111 sidor.

https://tjeerdroyaards.typepad.com/my-blog/2017/03/britannia-rules-the-w...

Information om den brittiska utredningen har jag förgäves letat efter i DN. Som, vad gäller Storbritannien, håller sig hellre till vardagliga teman som Stämningen i landet har förändrats av den snabba vaccinationstakten (2021-03-17), Prins Philip lämnar sjukhuset i London (2021-03-16) och Mordet på 33-åriga Sarah Everard skapar politiskt tryck i Storbritannien (2021-03-16). För att hålla läsarna lagom informerad.
SvD ligger inte långt efter med Harry är en mycket, mycket arg man och Brittiska uberförare får minimilön (2021-03-17) samt Kvinnors säkerhet ska stärkas i Storbritannien (2021-03-17). Rätt slags lektyr till förmiddagskaffet.

När jag skrivit färdigt inlägget hittade jag rapporter om den brittiska utredningen i både Washington Post (iii) och New York Times (iv). Eftersom de citeras mer eller mindre dagligen i DN har jag svårt att tro att informationen gått Peter Wolodarski förbi.

Jag börjar med att citera NZZ: ”Sedan den av Suezkrisen 1956 symboliserade nedgången av det brittiska imperiet och anslutningen till EU har Storbritannien förstått sin roll som den transatlantiska länken: Landet ansåg sig vara USA:s trognaste bundsförvant och samtidigt europeisk aktör, en ställning som var bra för Storbritanniens inflytande i både Washington och Bryssel. Med sitt utträde ur EU i början av året har Storbritannien avsagt sig denna roll. Brexitslagordet ”Global Britain” verkade snarare vara nostalgi än en konkret plan. I tisdags har Boris Jonssons regering offentliggjort en ny utrikespolitisk strategi som ska ingjuta liv i slagordet ”Global Britain”.

NZZ fortsätter: ”Kärnan i budskapet av det mer än hundra sidor långa pappret, som gäller som det största utrikespolitiska riktningstagande sedan det kalla krigets slut är att Storbritannien inte isolerar sig efter Brexit utan vill anknyta till sin historiska roll som sjöfartsnation och ’det godas globala kraft’, såsom Johnsson förklarade i Underhuset.”

Artikeln i NZZ är läsvärd som en bra sammanfattning. Men det går också att fördjupa sig i själva utredningen. Riktigt intressant blir det först när man nått fram till kapitlet The UK in the world: A European country with global interests på sida 60. Ingen överraskning att USA kommer på första plats. EU behandlas nästan i förbigående. Lätt att begripa eftersom Storbritannien hoppas i första hand att kunna påverka enskilda medlemsländer för att få sina intressen tillgodosedda. Sverige kommer lite på efterkälken, tillsammans med Spanien, Portugal, Nederländerna, Danmark, Norge, Schweiz och Turkiet (!) med kommentaren: ”Vi kommer att samarbeta man andre europeiska partner…med fokus på intressen där det finns en gemensam nämnare, såsom [etiska] värden, frihandel och ett ställningstagande för ”transatlanticism”, vilket bör uppfattas såsom ’samarbete inom Nato (’); det styrks också av den följande meningen.

Stycket om Ryssland bådar inte gott, men är inte heller någon överraskning: ”United Kingdom respekterar Rysslands folk, kultur och historia. Emellertid kommer vi tills relationerna med dess regering förbättrats att aktivt avskräcka och försvara oss mot det fulla spektret av hot som utgår från Ryssland. Genom Nato kommer vi att säkerställa ett gemensamt västerländskt svar och samla våra militära, diplomatiska och underrättelsetjänsternas resurser som stöd för den kollektiva säkerheten….Vi kommer att stödja andra i det östeuropeiska grannskapet och även längre bort för att stärka deras motståndskraft mot hot genom andra stater. Detta inkluderar Ukraina där vi kommer att bygga ut landets militära kapacitet.”

Jag plockar ut några godbitar ur resten av den globala översikten: ”Vi har nära historiska band med Pakistan och kommer fortsätta med att utveckla en stabil modern relation (strong, modern relationship) med fokus på säkerhet, stabilitet och välstånd [den ”moderna relationen” avser uppenbarligen inte mänskliga rättigheter för landets sikher och kristna, vilket för mig ter sig synnerligen angeläget, min anmärkning]. Som en del i en större koalition kommer vi att stödja stabiliteten i Afghanistan.”

Textmängden är som ofta ägnad att dölja kärnpunkter för den vars blick snabbt sveper över sidorna. Min blick fastnade på sidan 76 där den brittiska kärnvapenarsenalen berörs. När jag läser att Storbritannien vill upprusta sin kärnvapenarsenal med en tredjedel får jag skrämselhicka. Ordagrant:

UK:s minimum av säkerställd och trovärdig avskräckning genom kärnvapen

Det grundläggande syftet med våra kärnvapen är att bevara freden, att förebygga tvång och att avskräcka från aggression. Ett minimum av trovärdig och oberoende avskräckning genom kärnvapen inom NATO:s ram är väsentlig för att garantera vår och våra allierades säkerhet. 2010 uttryckte regeringen avsikten att minska vår kärnvapenarsenal från högst 225 till högst 180 stridsspetsar fram till mitten av 2020-talet. Med hänsyn till förändringen av säkerhetsläget, inklusive de olika tekniska och doktrinära hoten som håller på att utvecklas, är detta inte längre görligt. Storbritannien kommer att bygga ut kärnvapenarsenalen till högst 260 stridsspetsar.

Låter tryggt. I synnerhet när det förenade kungarikets kärnvapenpolicy kommer med försäkran att ”Vad gäller deras användning är Storbritanniens kärnvapen oberoende [läs: det är endast engelsmännen som bestämmer över dem] och endast premiärministern kan tillåta deras användning. Detta innebär att den politiska kontrollen alltid är säkerställd. Vi avser att använda våra kärnvapen endast i nödfall då det gäller självförsvar, något som inkluderar försvaret av våra allierade inom NATO.

Därefter kommer brasklappen: ”Med tanke på vår beslutsamhet och förmåga att agera på det sättet kommer vi att vara medvetet tvetydiga när det gäller frågan om när och hur och i vilken omfattning vi kan tänkas använda kärnvapen. Under beaktande av den sig ständigt ändrande teknologiska och säkerhetspolitiska miljön kommer vi att fortsätta med den sedan länge etablerade policyn av oklarhet och inte längre informera allmänheten siffermässigt om kärnvapenarsenalen samt utplacerade stridsspetsar och missiler. Oklarheten komplicerar kalkylen hos potentiella angripare och säkerställer den strategiska stabiliteten.

Det Förenade Kungariket kommer inte att använda eller hota med att använda kärnvapen mot stater som är signatärer av 1968 års Icke-spridningsavtal om kärnvapen (NPT). Denna försäkran gäller inte stater som brutit mot icke-spridningsförbindelsen. Emellertid förbehåller vi oss rätten att överse denna försäkran då det framtida hotet genom massförstörelsevapen, såsom kemiska och biologiska vapen, eller nya teknologier med motsvarande verkan, gör det nödvändigt.

I det sammanhanget vill jag hänvisa till att Irakkriget startades av USA under hänvisning till Saddam Husseinregimens innehav av biologiska vapen. En information som lämnades till USA av Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair. Som visade sig vara felaktig i efterhand. Men icke förty hade satt igång ett krig som lett till omfattande förstörelse av Irak och påverkat hela Mellanöstern. En förstörelse som fortfarande pågår. För att inte glömma att USA:s nuvarande president Joe Biden då han konfronterades med detta faktum (han var då ledamot av den amerikanska kongressen) svarade med att misstaget inte spelat någon roll för att Saddam Hussein förr eller senare ändå skulle skaffat sig biologiska vapen. Enligt Storbritanniens uppfräschade doktrin hade användningen av kärnvapen mot Saddam varit ett godtagbart alternativ.

Åter till NZZ.

”Enligt regeringens önskemål markerar Brexit även början av en ny asiatisk tidsålder som ett uttryck av den geopolitiska verkligheten. Något som hos somliga förespråkare för Brexit lett till minnesbilder från det gamla imperiet. Johnsson vill återuppliva Storbritanniens rykte som handels- och sjöfartsnation och investera i flottan. I maj ska det nya hangarfartyget Queen Elizabeth löpa ut på sin första färd i den Indiska oceanen.

Fokus på ett globalt Storbritannien och frihandeln står i kontrast till vad regeringen lovat i samband med Brexit: att genom investeringsprogram hjälpa globaliseringens förlorare i Storbritanniens eftersatta regioner ur misären.”

Kontentan? Att språkbruket som vanligt är föredömligt när folk som läst på Oxford håller i pennan. En annan sak är det som sägs. Vad det innebär reellt får framtiden visa. Men vad det innebär ideellt torde framgå med önskvärd tydlighet. Trots den inbyggda ’oklarheten’.

(i) https://assets.publishing.service.gov.uk/government/uploads/system/uploa...
(ii) https://www.nzz.ch/international/grossbritannien-nach-dem-brexit-zurueck...
(iii) https://www.washingtonpost.com/world/europe/nuclear-warheads-uk-trident/...
(iv) https://www.nytimes.com/2021/03/16/world/europe/boris-johnson-uk-usa.html

Donera till Medborgarperspektiv som driver bloggen och Lästips. Vårt arbete och resurser går till att stödja Nya Media och yttrandefriheten.
Klicka på något av beloppen i knappen och du kommer till en ny sida där du kan bekräfta din donation med ett klick eller öka på beloppet.

Publicerad av: 

Gerhard Miksche 2021-03-18