Mycket tänkvärt av Karl-Olov Arnstberg!

Jag lyssnar på USA:s vicepresident Vance som i försiktiga ordalag tar upp Europas sönderfall. Han varnar för att europeiska politiker är ute på farliga vägar när de vill förbjuda stora oppositionspartier som tyska AfD och i allt högre grad censurerar de medborgare som protesterar mot den förda politiken. Amerikaner talar ofta om Europa på samma sätt som de kan tala om Kina eller Ryssland.

I nyhetsrapporteringen är Europa också centralt, i synnerhet i form av EU. Det rapporteras från Bryssel, Washington, Kreml och Beijing, centra för världens stormakter. Däremot talar man varken om Sydamerika eller Afrika på det sättet. Det är världsdelar som fortfarande uppfattas som uppdelade mellan olika nationer.

Emellertid, Bryssel är inte ett maktcentrum av samma slag som Washington och Kreml. EU är en byråkrati, ingen världsmakt. Bryssel kan inte tala med en stämma för EU:s medlemsstater därför att dessa inte är överens. Till exempel är Slovakiens premiärminister Robert Fico inte med i den tävling som är på modet i Europa, vem som avskyr Putin mest. Det är ett chicken race som just nu leds av Kaja Kallas. Hon var tidigare Estlands premiärminister och både hatar och räds Ryssland och Putin över allt annat. Om Kaja Kallas fick bestämma så hade vi antagligen redan befunnit oss i det tredje världskriget.

Europeiska toppolitiker tycker om att tala om Europa därför att de då känner sig som företrädare för en stormakt. Det gäller inte för invånarna. Jag skulle vilja spetsa till det och säga att för européerna finns inte Europa. Jag som svensk identifierar mig varken med grekerna, fransmännen eller italienarna. Visst, jag kan väl säga att jag är europé men det har ingen inre resonans.

Numera lever de flesta bland oss fredligt sida vid sida men vi behöver bara se på Europas historia så möter vi århundrade efter århundrade länder vars befolkningar hatar och ligger i krig med varandra. Identitetsmässigt är vi inte européer utan svenskar, fransmän, engelsmän tyskar etc. Den europeiska gemenskapen är historiskt sett en mycket tunn yta över ett bråddjup av fiendskap där ofta grannarna var de mest hatade.

Som europeiska politiker smärtsamt fått erfara, så betyder deras ord ingenting när det gäller kriget i Ukraina. Trevande fredsförhandlingar har inletts mellan Washington och Kreml. Vad Kaja Kallas och europeiska unionen vill, det kan Putin och Trump tills vidare strunta i. Och när Storbritanniens premiärminister Keir Starmer trummar samman 25 europeiska ledare som bestämmer sig för att verka för fred i Ukraina genom att sända ännu mer pengar och vapen till Ukraina, så gör det ett djupt förvirrat intryck. Ulf Kristersson deltar också i mötet och säger att Ryssland inte kan tillåtas försinka fredsprocessen eller ställa nya villkor på Ukraina. Det är som hämtat ur Orwells 1984: Krig är fred.

Jaha, tänker jag, om Ryssland inte har så bråttom med fredsförhandlingar, vad ska Sverige göra då? Vad är det som Sverige kan lyckas med, där Ukraina, Nato och USA fått vika ner sig? Jag får lust att citera Shakespeare: Upp flyga orden, tanken stilla står.

Läs vidare på Invandring och mörkläggning.