Denna artikel av Patrik Engellau rekommenderas verkligen!

Den 14 februari i år höll vicepresidenten J.D. Vance ett tal inför den europeiska högnivåsäkerhetskonferensen i München. Gräddan av europeiska högnivåsäkerhetskonferensdeltagare, ungefär 500 stycken inklusive 35 statschefer och andra nationellt ledande politiker, väntade ivrigt på lugnande och framåtblickande ord från vicepresidenten. I stället fick de en chock. Han skällde ut dem för vad han menade var deras svek mot deras medborgare och demokratins heliga principer, inte minst yttrandefriheten.

Hela föreställningen var enligt min uppfattning mycket upplyftande, dels eftersom det rent allmänt är nyttigt för makthavare att bli satta på plats, dels för att Vance hade rätt; yttrandefriheten är en av demokratins grundbultar, fullt i nivå med den allmänna rösträtten, vilket europeiska ledare knappast har förstått ty de betraktar yttrandefriheten som en villkorlig och tillfällig ynnest till medborgarna som det politiska ledarskapet vid behov kan återta.

Föga anade jag då att ett ännu mer epokgörande tal, som växte ur ett liknande – och av många lika avskytt – politiskt tänkande hade avhållits bara tre veckor tidigare vid globalismens högborg World Economic Forum av en annan nationell politisk ledare, nämligen Argentinas president Javier Milei (bilden). Men detta tal har jag sedermera upptäckt.

Milej nöjde sig inte, som Vance, med att skälla ut publiken och att hylla demokratin, utan han presenterade en sammanhängande samhällstolkning som, ursäkta att jag säger det, påminner om den som jag under de senaste femton åren suttit här uppe i den kalla Nord och under svåra tankemödor och allmänt ointresse knåpat ihop. Jag är särskilt imponerad över att han så tydligt ser den för många inte självklara kopplingen mellan den PK-istiska (wokeistiska) ideologin och politikerväldets maktutövning. Hallå, Javier, får jag bjuda dig på lunch?

Låt mig citera några sekvenser ur Mileis tal. Han börjar med att berätta att presidenten i ett notoriskt misslyckat land, Argentina, således han själv, ett år tidigare hade stått på samma plats och talat:

Läs utdragen ur Mileis tal på Det Goda Samhället! Om vi inte kan få en Trump i Sverige så vore en Milei ett kanske ännu bättre alternativ. Som Lennart Bengtsson kommenterade:

Strålande! Renhållningsarbetet bör omedelbart påbörjas i det egna landet, Lämpliga kandidater i första ledet är SIDA samt alla märkliga ”myndigheter” som vuxit fram under senare år, vilka snarast borde jämställas med invasiva arter. PÅ detta sätt insparade medel kan lämpligen användas för att återställa det raserade försvaret.

Men vem skulle det vara? Kom med förslag på någon!