Intressant och relevant artikel av Thomas Fazi och översatt av Global Politics. Den påvisar att Europas största fiende faktiskt är intern och sitter i Bryssel. J.D.Vance har rätt!

För mer än två decennier sedan presenterade EU sin Lissabonstrategi, som syftade till att omvandla blocket till ”den mest dynamiska, konkurrenskraftiga, hållbara kunskapsbaserade ekonomin, med full sysselsättning och stärkt ekonomisk och social sammanhållning”.

Vi vet hur bra det fungerade. Knappt dynamiskt, absolut inte konkurrenskraftigt, EU har konsekvent släpat efter andra nationer på praktiskt taget alla viktiga ekonomiska kriterier. När USA och Kina intensifierar sin kapplöpning om 2000-talets tekniska överhöghet, lämnas Europa och tittar på från sidlinjen – präglat av ekonomisk stagnation, höga energikostnader, politiska omvälvningar och byråkratisk tröghet.

Och nu råder panik över hotet om importtullar från Donald Trump. Men skulle en ombalansering av den europeiska ekonomin, som för närvarande har ett massivt handelsöverskott med USA, verkligen vara en så dålig sak?

Verkligheten är att exporttillväxten inte tyder på en framgångsrik ekonomi. Tvärtom – se bara på Tyskland. EU har alltid varit ett exporterande kraftpaket just på grund av sin sviktande ekonomi, orsakad av brist på inhemsk konsumtion och investeringar.

USA har uttryckt sin oro över EU:s merkantilistiska politik för att utarma sin granne under lång tid – till och med långt innan Trump dök upp på den politiska scenen. För mer än tio år sedan  kritiserade det amerikanska finansdepartementet  europeiska myndigheter för att dra ner den globala ekonomin. ”Europas övergripande anpassning är till stor del baserad på efterfrågan som kommer från utanför Europa snarare än att ta itu med bristen på efterfrågan inom Europa”, skrev de. Sedan dess har ingenting förändrats.

Läs vidare på Global Politics”